Meddelarfriheten är hotad – på grund av offentlighetsprincipen

Meddelarfriheten är, enkelt uttryckt, rätten att lämna uppgifter till massmedia utan att själv riskera att få sin identitet röjd eller att behöva ansvara för massmedias publiceringar. Källskyddet innebär en skyldighet för en journalist eller annan skribent att hålla meddelarens/uppgiftslämnarens identitet hemlig. Det innebär också att myndigheter inte får efterforska meddelares identitet. (Med meddelare avses här även skribenter och journalister, som skriver texter och inte uppger sina namn.) Skyddsreglerna finns i mediegrundlagarna, dvs. tryckfrihetsförordningen och yttrandefrihetsgrundlagen.

Samhällsmagasinet Avsnitt är en periodisk tidskrift med utgivningsbevis och ansvarig utgivare, och tidskriften ska därför skydda sina uppgiftslämnare. Som läsaren av Avsnitts papperstidning vet har Avsnitt publicerat bl.a. intervjuer med avhoppade nazister och åtskillig osignerad kritik mot myndigheter, så källskydd är viktigt för tidskriftens verksamhet. Om andra regler leder till att källskyddet i praktiken kan eller kommer att kringgås av myndigheterna, kommer uppgiftslämnare att dra sig för att lämna viktiga uppgifter för publicering.

Avsnitt har tidigare diskuterat offentlighetsprincipen och beslagtagna handlingar. År 2018 avgjordes frågan om beslagtagna handlingar i Högsta förvaltningsdomstolen. Bakgrunden var att en man som misstänktes för upphovsrättsbrott, men frikändes, fick sin hårddisk beslagtagen och förklarad förverkad. En s.k. spegelkopia av hårddisken förvarades dock hos polisen. Mannen önskade därifrån få ut fotografier på sin familj, men Polismyndigheten ansåg inte att dessa var allmänna handlingar. Kammarrätten ansåg att det inte var ”förenligt med syftet med offentlighetsprincipen” att betrakta spegelkopian som allmänna handlingar. Avsnitt, som ansåg att kammarrättsdomen var märklig (och att mannen borde få sina bilder), inskred och drev frågan till högsta instans – och fick rätt. Något undantag fanns inte i grundlagen, och även beslagtagna handlingar, och kopior av dem, var alltså allmänna handlingar. Detsamma kunde Avsnitt konstatera angående kvarhållna handlingar inom kriminalvården.

Nu har denna praxis tillämpats på ett korrekt men olyckligt sätt. En person som skrivit artiklar för Avsnitt misstänktes för brott. Skribentens hårddiskar och mobiltelefon beslagtogs och spegelkopierades av polisen. Tingsrätten hävde beslaget, och skrev bl.a. att misstankarna ”rör ett relativt lindrigt brott” mätt i straffvärde, ”samtidigt som grundlagsskyddet för källor alltså väger mycket tungt”. Hovrätten gjorde dock en delvis annan bedömning, och fastställde beslagen av föremålen. ”För att begränsa risken för att information som omfattas av källskydd eller annars är integritetskänslig röjs” förenades dock beslagen med särskilda föreskrifter, om att bara vissa uppgifter fick eftersökas av polisen. Rätten fann att ”risken för att information som omfattas av källskydd eller är integritetskänslig röjs är särskilt stor vad gäller samtals-, sms- och e-postloggar samt innehåll i sms- och e-postmeddelanden”, så sådan information fick inte eftersökas. Gällande övrig information fann hovrätten att skribenten och dennes försvarare ”ska ha rätt att närvara vid framtagandet av informationen”. Avsnitt, som inte vill hindra någon brottsutredning, ansåg att hovrätten gjort en rimlig avvägning.

Spegelkopiorna av hårddiskarna och mobiltelefonen begärdes sedermera ut från Polismyndigheten, med stöd av 2 kap. 15 § tryckfrihetsförordningen, om rätt att ta del av allmänna handlingar på stället. Polismyndigheten avslog begäran av sekretesskäl, men meddelade kammarrätten att man inte gått igenom materialet. Polisen ansåg sig förhindrad att göra en fullständig genomgång, på grund av hovrättens beslut.

Kammarrätten i Stockholm undanröjde i en dom igår Polismyndighetens beslut och visade målet åter till Polismyndigheten för ny prövning. Kammarrätten konstaterade att de aktuella spegelkopiorna utgör allmänna handlingar. Rätten konstaterade också att en begäran om att få del av en allmän handling ska ”leda till att den beslutande myndigheten noggrant prövar vilka uppgifter som kan, respektive inte kan, lämnas ut”. Sekretessprövningen ska, anger rätten, ”göras med utgångspunkt i de uppgifter som finns i handlingen och förutsätter därför att myndigheten tar del av de handlingar som begärs utlämnade.”

Enligt kammarrättens bedömning kunde hovrättens beslut, ”som har fattats utifrån bestämmelser i rättegångsbalken, inte undanta myndigheten från dess skyldigheter enligt tryckfrihetsförordningen”. Polismyndigheten ska därför göra en så noggrann sekretessprövning som krävs enligt tryckfrihetsförordningen. En av de tre ledamöterna, ett kammarrättsråd, var skiljaktig angående motiveringen, och konstaterade bl.a. att nya regler om bl.a. beslag och kopiering gäller sedan den 1 juni, men att dessa inte påverkar spegelkopiors status som allmänna handlingar. I sak höll hon med om att målet skulle visas åter till polisen, som skulle ”göra en ingående sekretessprövning av alla filer som finns i spegelkopiorna, även de filer som enligt myndigheten omfattades av beslagsförbud”. (Det är svårt att se någon väsentlig skillnad mellan den skiljaktiga ledamotens inställning och majoritetens.) Kammarrättens dom kan inte överklagas av Polismyndigheten, som inte betraktas som part i målet, utan gäller.

Utifrån regelverket och praxis är kammarrättens dom rimlig. Avsnitt har tidigare drivit fram praxis som innebär att även en e-postlogg som röjer vem som har tipsat en tidning är en allmän handling – och under vissa förutsättningar skulle även tipset lämnas ut. När offentlighetsprincipen står mot andra regelverk har den uppenbarligen företräde. Detta är inte något nytt (se t.ex. detta beslut, som gällde utlämnande av barnpornografi från domstol). Att någon har äganderätt eller upphovsrätt till en handling spelar i regel inte någon roll när det gäller skyldigheten att lämna ut den (se denna artikel, sidorna 79-90, angående undantag och icke-undantag från offentlighetsprincipen).

En väsentlig fråga är om nuvarande ordning är en rimlig ordning framöver. I detta fall har hovrätten bedömt att polis och åklagare med hänsyn till det grundlagsfästa källskyddet inte bör få gå igenom viss information. Kammarrätten har nu ålagt polisen att, på grund av en annan grundlagsbestämmelse, gå igenom just denna information. Polismyndighetens kommande handläggning kan alltså leda till att uppgifter som omfattas av källskydd röjs för myndigheten. Det är uppenbart att en sådan tillämpning av regelverket urholkar källskyddet och alltså hotar meddelarfriheten. Meddelarfriheten är ett väsentligt intresse för det svenska stats- och styrelseskicket. Regeringen borde överväga att föreslå riksdagen beslut om absolut sekretess för innehållet i beslagtagna handlingar och spegelkopior, i vart fall i sådana fall där grundlagens skydd för massmedias källor annars kan omintetgöras.

På förekommen anledning

Samhällsmagasinet Avsnitt är inte, har aldrig varit och kommer förmodligen aldrig att vara Juridikfrontens tidskrift. Föreningen Juridikfronten har aldrig ägt tidskriften och dikterar inte innehållet i den, även om vissa skribenter är gemensamma. Tidskriften redogör delvis för Juridikfrontens verksamhet, men har alltid även sysslat med andra frågor som inte på något sätt rört nationalister eller hets mot folkgrupp. Frågan om offentlighetsprincipen och dess tillämpning på olika handlingar – bl.a. Svenska Akademiens handlingar – saknar koppling till Juridikfronten. Fall som HFD 2017 not. 19 och HFD 2018 ref. 17 och kammarrättsmålet om Svenska akademien har drivits på grund av ett intresse för offentlighet och öppenhet. Ofta är de frågor som tidskriften driver av juridiskt oprövad natur, och tidskriftens volontärer har oftast sett det som viktigare att prejudikat skapas än att ”vinna” några mål. I vissa fall har möjligheten till framgång varit mer begränsade än annars, men intresset av klargörande rättspraxis har vägt tungt och fallen har drivits även utan gynnsamma odds. Ett klargjort rättsläge är ofta bättre än ett oklart sådant.

– Juridikfrontens syfte har aldrig varit att otillbörligen inskränka möjligheten att tala fritt, för nationalsocialister eller för någon annan. Juridikfrontens syfte har inte heller varit att vinna några mål eller driva praxis åt något visst håll. Liksom Samhällsmagasinet Avsnitt har Juridikfronten ofta drivit frågor för att klargöra rättsläget i bl.a. yttrandefrihetsfrågor. Fall som NJA 2014 s. 128 och NJA 2017 s. 343 har inte handlat om att ”inskränka yttrandefriheten”. Ett annat fall var NJA 2019 s. 279, där utgången blev att ett nationalsocialistiskt plakat åtnjöt grundlagens skydd. Det framgår av uttalanden på bl.a. juridikfronten.org och av debattinlägg föreningen har skrivit att föreningen inte anser att de flesta nationalistiska/nationalsocialistiska yttranden är straffbara, och att föreningen i flera fall har ifrågasatt åtal och fällande domar i mål om hets mot folkgrupp. I Utredningen om rasistiska symboler arbetade föreningens representant för att rättsläget skulle bli ordentligt klargjort och mot införande av något särskilt förbud.

Av Juridikfrontens stadgar framgår att syftet är att ”tillse att legitima rättsliga processer inleds och drivs” i vissa fall. Det har föreningen gjort i bl.a. frågan om klassikerskyddet, och har inte någon egen trasa i den byken. Utgången i Patent- och marknadsdomstolen kan ifrågasättas, både i de delar Svenska Akademien tappat och i de delar den vunnit gehör, och en prövning i högre instans hade varit att föredra. Utgången och akademiens beslut att inte överklaga domen är varken något nederlag eller någon triumf för Juridikfronten, som inte har lagt några större resurser på anmälan i just detta fall. I andra fall har det oftast varit nödvändigt att noggrant belysa rättsläget, särskilt i fråga om termer och symboler som använts av nationalsocialister. I flera fall har åklagarbeslut ändrats efter överprövning. Att noggranna rättsutredningar inte skulle behövas för att övertyga bl.a. åklagare, utan att det räcker med att anklaga en nationalsocialist för att denne ska åtalas, är helt enkelt inte sant (utan i vissa fall bevisligen osant). Juridikfronten har dessutom tydligt tagit avstånd från rättsliga förföljelser av privatpersoner på grund av deras åsikter. Föreningen beivrar brott och inte åsiktsyttringar. När föreningen har argumenterat – för polis, åklagare, Svenska Akademien, ett webbhotell eller vem det nu må vara – är dess uppgift avklarad; det ankommer på andra att agera. Juridikfronten för inte någon statistik eller ser något egenvärde i att någon blir fälld för brott. Föreningens verksamhet är väsensskild från t.ex. Näthatsgranskarens.

– Konspirationsteorin att Juridikfronten har skrivit straffbara inlägg och väckt talan mot nationalister för att kunna tillskansa medlemmarna skadestånd, är ogrundad. En man med psykiska problem, som inte var medlem i Juridikfronten vid tidpunkten, har en gång väckt talan mot bättre vetande i ett mål. Han har i ett annat fall skrivit förtalande kommentarer på en nationalists blogg, om en kommunist, något kommunisten väckte talan för. Kommunisten kände inte till mannens agerande och mannen skrev en offentlig ursäkt på sin blogg. Mannens anklagelser rörande Juridikfronten-medlemmars rättegångsmissbruk – som han sedermera drog tillbaka i en skrivelse till domstol – bottnade i personliga konflikter som inte haft med Juridikfrontens verksamhet som sådan att göra. De minimala skadestånd som utdömts – några tusenlappar per mål (mål som gett upphov till åtskilliga timmars arbete) – har inte påverkat någon inblandad persons ekonomi. (Även andra anklagelser mot medlemmar är ogrundade.)

Här kan också påpekas att det faktum, att medlemmar i Juridikfronten tillika aktörer i olika mål önskat få post till en viss adress, inte betyder att dessa personer har bott på de angivna c/o-adresserna. Det betyder inte heller, som vissa homobesatta ”nationella” har spekulerat i, att manliga medlemmar i föreningen har haft homosexuella förhållanden med varandra (varför det nu skulle ha någon relevans för föreningens verksamhet).

Samhällsmagasinet Avsnitt och Juridikfronten måste skiljas från sina enskilda medlemmar. Verksamheten i utgivarföreningen och Juridikfronten bedrivs kollektivt. Enskilda medlemmars rättsprocesser i helt andra frågor (t.ex. parkeringsavgifter, utlämnande av allmänna handlingar eller skadestånd) och eventuella brott de kan ha begått, hör till deras privatliv och inte till föreningsverksamheterna. Några välgrundade slutsatser om föreningarnas verksamhet kan inte dras utifrån utgången i enskilda medlemmars privata mål. Tidskriften och Juridikfronten lägger sig inte i vilka juridiska frågor som medlemmar driver på sin fritid, liksom tidskriften och föreningen inte har några synpunkter på medlemmarnas synsätt i värdefrågor och partipolitiska frågor.

Festskrift till Veronica C. Andersson

Festskrift till Veronica C. Andersson är nummer 3 för 2020 av tidskriften Samhällsmagasinet Avsnitt, och utkom i november 2020. Skriften, som tillägnas sekretessjuristen Veronica C. Andersson, är en kortare festskrift och innehåller artiklar av sju skribenter inom ämnena extremhögern (hets mot folkgrupp och organisationsförbud) och offentlighet och sekretess. Skriften torde finnas på de större myndigheterna och kan lånas på Kungliga biblioteket och på Lunds universitetsbibliotek. Bland artiklarna finns bl.a. Är en handling färdigställd när den är färdig? av juristen och journalisten Per Hagström. Se även andra artiklar här.

Artikeln Myndigheters hänvisningsrätt i tryckfrihetsförordningen (2018) av Veronica C. Andersson, som hänvisas till i festskriften, finns tillgänglig här.

Otillräckligt förslag om missbruk av offentlighetsprincipen

Den 2 juni kom en departementspromemoria från ensamutredaren Ju 2016:C, rådmannen Maria Hellberg, angående ”frekventa och omfattande ärenden om utlämnande av allmän handling”. Avsnitts utgivarförening har i ett yttrande kommenterat utredningen, som innehåller vissa felaktiga uppgifter om gällande rätt och som i övrigt inte ger myndigheterna några verktyg för att stävja missbruk av rätten att ta del av allmänna handlingar på stället.