”Den osannolika mördaren” anmäld för förtal av avliden

Innefattar den nya Netflixserien ”Den osannolika mördaren” och trailern till denna – som skildrar scenariot att den av försäkringsbolaget Skandia anställde grafikern kallad ”Skandiamannen” var statsminister Olof Palmes baneman – brottet förtal av avliden? Det menar en person som har skickat en anmälan till Justitiekanslern under lördagen, vilken Avsnitt har tagit del av genom ett tips. Justitiekanslern är exklusiv åklagare när det gäller yttrandefrihetsbrott, dvs. publiceringsgärningar som utgör brott enligt yttrandefrihetsgrundlagen (som hänvisar till tryckfrihetsförordningen). Förtal av avliden kan i regel bara åtalas av ”den avlidnes efterlevande make, bröstarvinge, förälder eller syskon”, och ”Skandiamannen” har inte några sådana anhöriga i livet. Det finns dock en ventil i lagen: åklagare (och alltså även Justitiekanslern) kan åtala för brottet ”om åtal av särskilda skäl anses påkallat från allmän synpunkt”. Det är oerhört ovanligt att Justitiekanslern väcker åtal för förtal (även om det har hänt), och än mindre för förtal av avliden. Tröskeln är onekligen hög. Det återstår att se om Justitiekanslern som vanligt vägrar att ens ta ställning till om förtalsbrott har begåtts, eller om man faktiskt inleder förundersökning och för ärendet till åtal (förutsatt att detta är möjligt). I en förtalsprocess skulle bevisningen mot ”Skandiamannen” kunna nagelfaras (beroende på hur processen förs).

Nedan återges anmälan till JK, en anmälan som ovanligt nog innehåller viss juridisk argumentation. ”Skandiamannens” namn har dock ersatts med ”Skandiamannen”, länkar till Netflixserien och dess trailer har tagits bort och anmälarens uppgivna namn och ort har helt uteslutits. Länkar har ersatts med ”[länk]” och länkats i andra fall än de nyss nämnda. Även andra allmänt tillgängliga rättskällor har länkats av avsnitt. Att Avsnitt återger anmälan (Justitiekanslerns diarienummer 2021/7054), som förefaller kunna vara den första som gjorts angående serien i fråga, ska inte tolkas som att Avsnitt tar ställning i sakfrågan.

Anmälan om förtal av avliden

Netflix-serien ”Den osannolika mördaren” innefattar/utgör ett solklart fall av förtal av avliden enligt 5 kap. 4 § brottsbalken och 7 kap. 3 § 2 st. tryckfrihetsförordningen, riktat mot den utpekade Palmemördaren ”Skandiamannen”.

Detta är en juridisk självklarhet, trots en kort brasklapp i första avsnittets början och en knappt läsbar brasklapp i slutet av varje avsnitt. Sådana brasklappar brukar ingalunda godtas i Justitiekanslerns praxis (jfr t.ex. Justitiekanslerns beslut 2014-11-26, dnr 9020-14-30), särskilt som rena antydningar om grova brott tvivelsutan också utgör förtal enligt svensk rätt (jfr NJA 1966 s. 565, Hovrättens över Skåne och Blekinge dom 1993-03-16 i mål nr B 969/91 och Göta hovrätts dom 2011-06-01 i mål nr FT 2522-10 – se även prop. 1962:10, s. B 146). Att ett utpekande sker i skönlitteratur har aldrig utgjort ett hinder mot en fällande dom för förtal eller förtal av avliden (se t.ex. SvJT 1970 ref. s 2 och NJA 1959 C 203), och samma resonemang bör tillämpas på den typ av (av verkligheten ”inspirerad”) fiktion som det här rör sig om.

”Den som visar en enskild person på film får anses därigenom lämna de uppgifter om denne som filmen förmedlar” (NJA 1992 s. 594). Anklagelsen att någon har mördat statsministern utgör tveklöst förtal i teknisk mening enligt 5 kap. 1 § brottsbalken. Utpekandet torde dock i ett seriöst sammanhang kunna anses vara försvarligt (jfr RH 2002:39), även om det knappast är det i denna typ av underhållningsproduktion. Det saknas likväl skälig grund för (det i serien tydliga och omedelbara) påståendet att ”Skandiamannen” mördat statsministern, och inte heller åklagaren Krister Petersson, som lade ned förundersökningen, ansåg att bevisningen hade räckt för åtal mot ”Skandiamannen” om denne varit vid liv (se [länk]). Det kan överhuvudtaget inte beläggas exempelvis att ”Skandiamannen” hanterat ett vapen under den aktuella perioden.

Vissa uppgifter – som att ”Skandiamannen” skulle ha gjort sig av med kläderna han bar på mordnatten inför ett polisförhör – saknar helt stöd i kända fakta, och påstås inte heller i den bok som ligger till grund för serien. Detta i sig är en grov anklagelse mot ”Skandiamannen” om att ha manipulerat med bevisningen rörande statsministermordet.

Med hänsyn till den uppmärksamhet som utpekandet fått och vad det rör, måste grovt förtal anses vara för handen. Utpekandet kränker den frid som bör tillkomma den avlidne ”Skandiamannen”.

Eftersom rör sig om en händelse av stor betydelse för svenska folket – mordet på rikets statsminister – och ett allvarligt och grovt utpekande av (tillika ett karaktärsmord på) en avliden person, som även (i en klart mildare form) starkt kritiserats av Justitieombudsmannen (se JO:s beslut 2021-06-22, dnr 6673-2020), måste ett åtal för grovt förtal av särskilda skäl anses vara påkallat från allmän synpunkt. Så är särskilt fallet i och med att ”Skandiamannen” vid sin död inte kan anses ha varit någon offentlig person i riket och därtill saknar efterlevande make, bröstarvinge, förälder eller syskon i livet. Jfr även vad den efterlevande f.d. makan framför i [länk]. Filmmediet har, som bekant, betydligt större genomslagskraft än t.ex. en bok eller en artikel. Det är särskilt i fall då efterlevande saknas som den allmänna åtalsrätten får betydelse (se 1 LU 1967:10, s. 8). I ett fall som detta framstår det, enligt min uppfattning, närmast som en plikt för Justitiekanslern att ingripa med allmänt åtal. Här rör det sig om en betydligt grövre anklagelse än tidigare fall i publicerad JK-praxis (t.ex. JK:s ärenden 8455-12-32 och 4651-92-30), och, som sagt, en avliden vars anhöriga inte rättsligt kan freda hans frid, minne och ära från angrepp.

Det är säkerligen så att Netflix-serien enligt gällande rätt inte kan angripas enligt yttrandefrihetsgrundlagen på grund av att den av en eller annan anledning oskäligt betraktas som en ”utländsk” produktion, på liknande sätt som TV3-sändningar i NJA 2005 s. 884. För det fall att serien dock kan angripas enligt svensk grundlag vädjar jag till Justitiekanslern om ett sådant ingripande.

Utpekandet (dvs. uppgifter om att ”Skandiamannen”, som namnges, 1. ljuger om sin roll under mordnatten, 2. höll i ett vapen, 3. sammanträffade med makarna Palme på ett sätt som bara mördaren kan ha gjort och 4. flydde från mordplatsen, uppgifter som – tillsammans med texten ”MURDERER?” – starkt antyder att ”Skandiamannen” är mördaren) förekommer emellertid även i trailern för serien, som förekommer på denna grundlagsskyddade webbplats med ansvarig utgivare: [länk] Den återges även på andra webbplatser, som [länk], vars juridiska status jag inte förmått utreda. Rykten/påståenden om allvarliga brott, som framförs eller sprids vidare utan att gendrivas, innefattar som bekant förtal (jfr NJA 1966 s. 565 och NJA 1990 s. 231). Så måste vara fallet även om det rör sig om reklam och kommersiell spekulation (jfr Göteborgs tingsrätts dom 2018-04-24 i mål nr B 3682-16, om hets mot folkgrupp på ett skivbolags webbplats). Allmänt åtal bör därför väckas mot de grundlagsskyddade medier som själva spritt serien eller dess trailer.

Snus är snus och strunt är strunt, om ock i pseudohistorisk underhållningsteve.

[ort] den 13 november 2021,

[Namn]

Bedömning: Alexander Bard har inte begått hets mot folkgrupp

På förfrågan av TT har nedanstående summariska bedömning skickats idag, angående Alexander Bards utspel om Black Lives Matter. Avsnitt har fått möjlighet att publicera bedömningen. Det kan noteras att en annan organisation än föreningen Juridikfronten idag har skickat en anmälan om hets mot folkgrupp till polisen.
Yttrandefriheten anses särskilt stark i den politiska debatten, och även stötande och provokativa yttranden tillåts. Ett uttalande som ytligt sett angriper en viss grupp, men i själva verket är riktad mot vissa åsikter som företräds av medlemmar av denna grupp, faller utanför tillämpningsområdet för bestämmelserna om hets mot folkgrupp. Det krävs att ett yttrande klart överskrider gränsen för en saklig och vederhäftig diskussion, för att det ska kunna vara straffbart.
Jag uppfattar uttalandet som så att det, även om det kan uppfattas som generaliserande och riktat mot svarta, i själva verket är riktat mot den politiska rörelsen BLM och dess tillvägagångssätt och teoretiska utgångspunkt, som Bard uppfattar detta. Här kan man även beakta att Bard skriver att han är äcklad av BLM. Det finns ingenting i tweeten som antyder att svarta skulle vara (av kulturella eller biologiska skäl) oförmögna att studera, arbeta, tala sanning etc., vilket skiljer uttalandet från sådan hatpropaganda man finner hos nazister. Min sammantagna bedömning är därför att uttalandet inte är straffbart enligt gällande rätt.

Ingen JO-kritik mot Hörby kommun

Flera, bl.a. Samhällsmagasinet Avsnitt och Grävande Journalister, har reagerat på att journalisten Peter Kadhammar i februari blev övervakad – bl.a. av en chef som satt mittemot honom – när han tog del av Hörby kommuns diarium. Kadhammar har själv skrivit om händelsen, som finns på bild. Professor Mårten Schultz skrev den 1 mars att det väl inte är omöjligt ”att detta i förlängningen kan bli en förundersökning om tjänstefel”, efter att Avsnitt skickat en lång anmälan till Justitieombudsmannen (riksdagens ombudsmän).

Idag beslutade justitieombudsmannen Per Lennerbrant att inte vidta några åtgärder mot Hörby kommun. ”Jag har läst anmälan och tidningsartiklar som rör den anmälda händelsen. Det som har kommit fram ger inte anledning till någon åtgärd eller något uttalande från min sida. Ärendet avslutas.” skriver Lennerbrant i sitt korta beslut.

Eftersom riksdagens ombudsmän har s.k. diskretionär prövningsrätt (se bl a s 38 i denna bok), och alltså själv fritt kan bestämma vad som tas upp till prövning och inte, innebär JO:s beslut naturligtvis inte att Hörby kommuns förfarande har varit lagenligt. JO:s beslut kan inte heller överklagas eller angripas med andra rättsmedel.

Våldsfilm inte brottslig

Sverigedemokraternas officiella Twitterkonto (sdriks) spred den 19 februari en mobilfilm som tillhandahållits på den SD-vänliga nyhetssajten Samhällsnytt, med kommentaren ”Stoppa svenskfientligheten.” Filmen visade en kvinna som blev misshandlad av manspersoner som bl.a. skrek ”Döda henne, والله”.

Filmen blev anmäld till Justitiekanslern och anmälaren menade att det rörde sig om olaga våldsskildring.

Olaga våldsskildring kan bestraffas enligt 5 kap. 2 § yttrandefrihetsgrundlagen om det ”innebär att någon genom rörliga bilder närgånget eller utdraget skildrar grovt våld mot människor eller djur med uppsåt att framställningen sprids”.

Justitiekanslern beslutade idag att inte inleda förundersökning, och skriver: ”Den aktuella filmen visar en allvarlig och hänsynslös typ av våld som flera personer utövar mot en person som större delen av tiden ligger ned. Filmen är 39 sekunder lång. Våld förekommer under en betydande del av tiden. Det är ändå inte klart att våldet är att betrakta som grovt på det sätt som krävs i bestämmelsen om olaga våldsskildring. Skildringen av våldet kan inte heller betecknas som närgången eller utdragen i straffbestämmelsens mening. Det finns av dessa skäl inte anledning att anta att olaga våldsskildring har begåtts genom den aktuella artikeln på samnytt.se. Artikeln innefattar inte heller något annat yttrandefrihetsbrott. Förundersökning ska därför inte inledas.”

JK anser sig obehörig att ta ställning till om SD:s spridning på Twitter varit straffbar eller inte, eftersom Twitter inte skyddas av yttrandefrihetsgrundlagen. Enligt Avsnitts mening borde det dock, i vart fall med hänsyn till grundlagarnas paraplyeffekt, vara uteslutet att väcka talan mot någon som spritt filmen via Twitter (såsom den som administrerar Sverigedemokraternas Twitterkonto).

Historisk hets?

Brottsbalkens och grundlagarnas bestämmelser om förbud mot hets mot folkgrupp tillkom efter andra världskriget, under vilket antisemitisk propaganda stundom hade kunnat betraktas som förargelseväckande beteende – se t.ex. SvJT 1942 ref. s. 83, om den ökände antisemiten Einar Åberg. I förarbetena står att grunden för bestämmelsen är ”det anstötliga och för samhällslivet farliga i att en befolkningsgrupp förföljes på grund av sin härstamning eller trosbekännelse” (SOU 1944:69, s. 228). Förbud mot uttalanden om andra folkgrupper än den svenska var dock inte någon nymodighet, även om motiven må ha varit annorlunda.

Enligt 1810 års tryckfrihetsförordning ansågs som ”missbruk af Tryckfriheten” bl.a. att sprida ”[s]mädliga, förklenliga och osämja med Fremmande Magter tydligen åsyftande omdömen och yttranden om samtida Nationer och Stater, med hwilka Riket är i fredligt förhållande, om deras warande Öfwerhet, Regering och Regeringssätt, Höga Embetsmän och Sändebud, inre eller yttre förhållanden, företag och underhandlingar”. I 1734 års missgärningsbalk (6 kap. 5 §) fanns en bestämmelse om straff för den som ”i ondt upsåt dichtar, eller sprider kring landet ut, lögner och falska rychten, the ther röra Rikets säkerhet, eller kommer thermed almänt buller och owäsende åstad”. I september 1809 avträdde Sverige efter det s.k. finska kriget, Finland till Ryssland. Den 15 oktober 1810 kom Karl XIII ut med en förklaring över missgärningsbalkens bestämmelse, som regenten inte ansåg förändrad genom den nya tryckfrihetsförordningen. Författaren eller, om denne var anonym, boktryckaren, skulle genast gripas om det i en tryckt skrift förekom yttranden ”öfwer främmande Folkslag och deras Regeringar, med hwilka Riket är i fredligt och wänskapligt förhållande” som tryckfrihetskommittén förklarar tydligt förråder den brottsliga avsikten att hos sådan makts undersåtar väcka och underhålla missnöje med dess regering och regeringssätt, eller innehåller rykten och berättelser om sådan makts regering eller sändebud som enligt kommittén är att anse ”såsom förklenlige och til missämja ledande”. ”Förklaringen hade tillkommit på grundlagsstridigt sätt och föranletts av den diplomatiskt ovälkomna agitationen för Finlands återerövrande”, uppger Gunnar Olsson i artikeln Diplomatisk kvarstad och konfiskation 1810-1939, Statsvetenskaplig tidskrift 1944, s 231. Några motiv att i egentlig mening skydda några folkgrupper kan som synes inte skönjas, utan ordningsskäl synes ha legat i förgrunden.

Ett ännu tidigare exempel finns dock på vad som skulle kunna ses som ett embryo till ett hetsförbud. I ett utkast till 1766 års tryckfrihetsförordning, landets första, angavs i 3 § att det var förbjudet att ”i allmänna skrifter sig betjena af smädeliga utlåtelser om främmande folkslag”, men, som Thomas von Vegesack skriver i Smak för frihet: Opinionsbildningen i Sverige 1755-1830 (2 uppl., Falun 2001, s. 45) ”detta tidiga exempel på antirasism ströks”. Förbudet i den slutliga förordningen kom endast att röra angrepp mot utländska kungar och regenter och deras närmaste släktingar (se 3 §).

folkslag
”Så ware ock ingen tillåtit, at i allmänna skrifter sig betjena af smädeliga utlåtelser om främmande folkslag …”

Kammarrättsavgörande: En redaktions svar till en tipsare, inklusive tipset, är en allmän handling

En person skickade ett tips till tidningen Hav & Vatten. Redaktionen för tidningen svarade på tipset via e-post. Avsnitts reporter begärde ut redaktionens svar till tipsaren. Havs- och vattenmyndigheten, som drev tidningen, hävdade att svaret inte var en allmän handling, i och med att tips till en myndighets tidning inte är en allmän handling. Tidigare höll kammarrätten med om detta, men nu har en ny prövning gjorts sedan Högsta förvaltningsdomstolen beslutat att e-postloggar som röjer en tipsares identitet ska lämnas ut.

Kammarrätten i Göteborg skriver i sitt beslut idag att svaret från redaktionen är en expedierad allmän handling, och att detta gäller ”oavsett att handlingen återger innehållet i en annan handling, som enligt 2 kap. 14 § första stycket 2 TF inte är en allmän handling”, dvs. själva tipset. Både svaret från redaktionen, och tipset som finns i svarsmejlet, ska alltså lämnas ut om inte sekretess föreligger. Kammarrätten återförvisar därför målet till Havs- och vattenmyndigheten för sekretessprövning.

Lärdomar som kan dras är följande:

1) Offentlighetsprincipen går före meddelarskyddet även beträffande svar från en redaktion till en tipsare
2) En allmän handling som återger innehållet i en icke-allmän handling är allmän i sin helhet

Artikel om nazistisk manifestation i Västerås inte olaglig

I en artikel på nazistiska Nordfront den 2 oktober berättades om hur medlemmar och sympatisörer i nazistorganisationen Nordiska Motståndsrörelsen (NMR) den 26 september samlades för att fira avlidna ”folkkamrater”. En sådan person var en mördad tysk man som beskrivs som ”en vit kämpe”. Nazisterna samlades vid en kyrkogård i utkanten av Västerås.

Vid manifestationen bars en banderoll, som även återges i Nordfronts artikel. Den lyder ”De döda manar oss till strid!”. På banderollen finns även tre runor – NMR:s logotyp tyrrunan, ᛏ, och även ᛉ och ᛣ (som närmast motsvarar T, M och R i yngre runraden). De tre runorna har använts i Nazityskland – ᛉ och ᛣ för att beteckna liv och död. Tyrrunan användes bland annat av s.k. Reichsführerschulen, som utbildade nazistiska ledare.

Artikeln om manifestationen anmäldes till Justitiekanslern, JK. JK skriver i sitt beslut bl.a. att det finns ett stort utrymme även för yttranden som av en bred allmänhet uppfattas som stötande eller direkt missvisande. JK skriver även att man ”tidigare vid ett flertal tillfällen bedömt tryckta skrifter där en s.k. tyrruna avbildats ensam eller tillsammans med olika yttranden. I de fallen har uppgifterna inte ansetts kunna innefatta tryckfrihetsbrottet hets mot folkgrupp. Motsvarande har gällt för användandet av tyrrunan på” Nordfronts webbplats.

Slutligen skriver JK: ”Användandet av de övriga runorna och uttrycken i artikeltexten om ‘vit kämpe’ och ‘folkkamrater’ ger inte skäl att nu göra någon annan bedömning. Någon förundersökning för yttrandefrihetsbrott ska därför inte inledas i ärendet”.

Tingsrättsdom: Willy Silberstein blev förtalad vid nazistdemonstration

30707569_397558924044538_5878103897846841344_n
Ombuden och juris studerandena Robin Enander och Johan Nordqvist, med juryns utlåtande om plakatet

Den 30 september 2017 demonstrerade nazistiska Nordiska motståndsrörelsen, NMR, i Göteborg. Demonstranterna bar plakat på vilka olika kända svenskar – bl.a. personer med judisk bakgrund – kallades ”förbrytare”. Den f.d. journalisten Willy Silberstein var en av de utpekade, och han anmälde plakatet där hans namn och bild förekom. Justitiekanslern, som är ensam åklagare då det gäller brott i tryckta skrifter, fann att plakatet inte var en tryckt skrift, och att hon därför inte var behörig. Vanlig åklagare inledde förundersökning om förtal, men lade ned den eftersom plakatets bärare inte kunde identifieras.

Willy Silberstein vidtog då den ovanliga åtgärden att med hjälp av föreningen Juridikfronten ansöka om att plakatet skulle konfiskeras. Målet hos Göteborgs tingsrätt blev ett mycket ovanligt brottmål tillika tryckfrihetsmål, utan någon person på den åtalades bänk. Först fann tingsrätten att målet inte kunde tas upp utan att Willy Silberstein betalade en ansökningsavgift. Hovrätten kom dock fram till att tingsrättens bedömning var felaktig och att ansökan om konfiskation skulle prövas utan avgift. Efter en huvudförhandling i tingsrätten den 18 april fann en tryckfrihetsjury att plakatet innefattade förtal av Willy Silberstein. De tre juristdomare som tilldelats målet skulle därför pröva om skriften var brottslig och om den kan konfiskeras.

Idag kom tingsrättens dom. ”Genom att på plakatet anges som förbrytare har Vilhelm Silberstein utpekats som brottslig eller klandervärd i sitt levnadssätt. Uppgiften är objektivt sett nedsättande för hans anseende i omgivningen. Eftersom plakatet burits omkring vid nämnda demonstration har innehållet fått en vid spridning. Den vidsträckta yttrandefrihet som är grundvalen i vårt demokratiska samhälle medför inte att det varit försvarligt att lämna uppgiften, som för övrigt enligt Vilhelm Silbersteins egna uppgifter och Kriminalvårdens intyg inte synes vara sann. Inte heller den kritikrätt som kan finnas mot offentliga personer berättigar uppgiften. Tingsrätten finner därför, lika med juryn, att plakatets innehåll är brottsligt som förtal”, skriver man.

Däremot anser tingsrätten inte att det är övervägande sannolikt eller ställt bortom varje rimligt tvivel att plakatet har framställts i tryckpress, vilket är en förutsättning för att det ska kunna konfiskeras enligt tryckfrihetsförordningen. Mycket talar för att NMR har tillgång till ett tryckeri, skriver rätten, men detta är inte tillräckligt. Förtalsbrottet är därmed inte ett tryckfrihetsbrott, och ansökan om konfiskation av plakatet avslås av rätten.

– Man får se domen som en delseger. Tingsrättens dom visar att det inte är förenligt med lagen att nazister utpekar enskilda som förbrytare vid sina demonstrationer, säger ett av Willy Silbersteins tre ombud.

Beslagtagna handlingar är allmänna och en friad man kan få tillbaka sina privata bilder

ringsjon
En bild på anstalten Ringsjön, Stehag. Telefonen där bilden fanns blev föremål för beslag av polisen, och bilden var under en period alltså en allmän handling.

En man var länge misstänkt för upphovsrättsbrott, men friades efter en lång process. Solna tingsrätt beslutade att förverka mannens hårddisk, som tagits i beslag. Bestämmelser om förverkande finns bl.a. i brottsbalken. Detta fick till följd att hårddisken förstördes. Polisen har dock kvar en s.k. spegelkopia av hårddisken. När mannen i slutet av 2016 begärde ut sina privata bilder – bilder på hans familj och från hans barns uppväxt – nekades han detta av Polismyndigheten. Polismyndigheten ansåg att fotona inte var allmänna handlingar, och Kammarrätten i Stockholm tyckte, efter att mannen överklagat dit, att förverkandebeslutet innebar att polisen inte fick lämna ut bilderna till mannen. Att spegelkopian skulle kunna vara en allmän handling som skulle lämnas ut ”kan enligt kammarrättens mening inte vara förenligt med syftet med offentlighetsprincipen och tryckfrihetsförordningens bestämmelser om rätt att ta del av allmänna handlingar”, skrev man.

Samhällsmagasinet Avsnitt har tidigare skrivit om att frågan om beslagtagna handlingars status varit en tvistefråga i vart fall sedan 1990-talet, och vår analys skilde sig från kammarrättens. Inte kunde väl ett förverkande enligt brottsbalken ha någon betydelse för tillämpningen av bestämmelserna om allmänna handlingars offentlighet, som ju finns i tryckfrihetsförordningen, en grundlag? Grundlag ska ju gå före vanlig lag. Vi bestämde oss för att begära ut samma handlingar som mannen begärt ut, inte för att vi ville ha del av mannens privata fotografier, utan för att rikta rättspraxis rätt, och för att polisen inte skulle kunna slänga spegelkopian (något man inte får under tiden en rättslig prövning pågår).

Polismyndigheten och Kammarrätten i Stockholm upprepade sina tidigare ståndpunkter, trots vår argumentation, men vi gav oss inte. Högsta förvaltningsdomstolen, som endast beviljar prövningstillstånd i cirka två procent av de fall då någon överklagar ett kammarrättsavgörande, tog upp vårt överklagande.

Idag meddelades Högsta förvaltningsdomstolens dom. Beslagtagna handlingar är inkomna allmänna handlingar, oavsett om det rör sig om pappershandlingar eller elektroniska handlingar. ”Tryckfrihetsförordningen är grundlag och innehåller inte några bestämmelser som föreskriver undantag från regleringen om allmänna handlingars offentlighet såvitt avser handlingar som en myndighet har tagit i beslag”, skriver man. En (spegel)kopia är också en allmän handling ”eftersom kopian bara utgör ytterligare ett exemplar av det informationsinnehåll som finns lagrat på den fysiska informationsbäraren”. Man beslutade därför att skicka tillbaka ärendet till Polismyndigheten för sekretessprövning, något vi hade krävt.

En gammal tvistefråga har nu slitits, och en friad man kan, tack vare Samhällsmagasinet Avsnitt, begära ut och få sin privata fotografier från polisen. Vad Högsta förvaltningsdomstolens dom får för konsekvenser för polisens verksamhet återstår att se.

Utpekad kräver konfiskation av nazistplakat

nazidemo
Nordiska motståndsrörelsens demonstrationståg, med plakat.

Vid nazistiska Nordiska motståndsrörelsens demonstration i Göteborg den 30 september medförde demonstranterna en stor mängd plakat. Plakaten, som av kvaliteten att döma förefaller tryckta, utmålade vissa personer med judisk bakgrund, journalister, politiker, finansmän som ”FÖRBRYTARE!”.

Att peka ut någon som förbrytare torde vara ett typfall av förtal. Om man inte kan hitta den som skrivit en tryckt skrift, ansvarar förläggaren, tryckaren eller utspridaren, i denna ordning. Som exempel kan nämnas att en ung man som hissade en hakkorsfana utanför stadshuset i Eskilstuna på Adolf Hitlers födelsedag för en dryg månad sedan åtalades för hets mot folkgrupp såsom utspridare. ”Det saknas annan känd person som enligt 8 kap. tryckfrihetsförordningen är straffrättsligt ansvarig för innehållet i den tryckta skriften. [Mannen] är därför i egenskap av utspridare ansvarig för tryckfrihetsbrottet hets mot folkgrupp” skrev Justitiekanslern då i stämningsansökan.

En av de personer som utpekades som ”förbrytare” den 30 september har nu vidtagit den ovanliga åtgärden att ansöka om konfiskering av skriften vid tingsrätten. Det rör sig om en s.k. objektiv konfiskationstalan – dvs. en talan om att tingsrätten utifrån innehållet i skriften ska förklara att den är brottslig och konfiskera den. Det rättsliga stödet för denna åtgärd, när gärningsmannen är okänd, finns i 9 kap. 5 § tryckfrihetsförordningen, TF: ”Finnes ej någon, som enligt 8 kap. är för brottet ansvarig, eller kan ej stämning här i riket delgivas honom, må åklagaren eller målsäganden i stället för att väcka åtal göra ansökan om skriftens konfiskering”.

Konfiskering har förekommit i vissa mål om hets mot folkgrupp – bl.a. i ett mål mot förintelseförnekaren Ditlieb Felderer (se Svea hovrätts dom 1983-05-11 i mål nr 990/83; se även Svea hovrätts dom 2011-03-21 i mål nr B 6022-10, som gällde Svenska Motståndsrörelsens klistermärken, samt NJA 1956 s. 48). Avsnittredaktionen har endast hittat några få publicerade fall där konfiskation ägt rum i förtalsmål. Gustaf Adolf Gustdolfs roman ”Fölket i Hanbråka” konfiskerades 1959, eftersom den påstods ärekränka personer i Vankiva, och Gustdolf dömdes till fängelsestraff för ärekränkning (se NJA 1959 C 203); se även NJA 1952 C 653, som gällde tidskriften ”Fri kritik” och dess ärekränkning mot statsminister Tage Erlander, förra statsrådet Quensel och polisintendent Zetterquist. Konfiskation får konsekvensen att den som sprider skriften kan dömas för ett separat brott, till böter eller fängelse i maximalt ett år, enligt 6 kap., 3 § 2 st. TF. En annan följd är att ”att alla för spridning avsedda exemplar av skriften skola förstöras samt att med formar, stenar, stereotyper, plåtar och andra dylika, uteslutande för tryckningen av skriften användbara materialier skall så förfaras att missbruk därmed ej kan ske”, enligt 7 kap. 7 § TF.

I ansökan om konfiskering, som utarbetats av föreningen Juridikfronten, anger den utpekade: ”Det är för mig av största vikt att nazister inte tillåts att lögnaktigt framställa mig som brottslig i sin propaganda. Genom denna ansökan önskar jag försvåra NMR:s  möjligheter att i närtid medföra det aktuella plakatet vid dess  manifestationer eller demonstrationer. Även om tingsrättens beslut inte skulle medföra att plakatet förstörs, medför det i vart fall att det blir straffbart att sprida skriften.” I ansökan står även att ”Det finns knappast utrymme att vid tillämpning av TF väga in NMR:s demonstration och hur en nynazist skulle använda eller tolka ordet ‘förbrytare’, eller att beakta att det framstår som osannolikt att jag skulle vara en brottsling”.

Eftersom målet blir ett tryckfrihetsmål torde frågan om utpekandet av personen som förbrytare var brottsligt prövas av en tryckfrihetsjury.