Kammarrättsavgörande: En redaktions svar till en tipsare, inklusive tipset, är en allmän handling

En person skickade ett tips till tidningen Hav & Vatten. Redaktionen för tidningen svarade på tipset via e-post. Avsnitts reporter begärde ut redaktionens svar till tipsaren. Havs- och vattenmyndigheten, som drev tidningen, hävdade att svaret inte var en allmän handling, i och med att tips till en myndighets tidning inte är en allmän handling. Tidigare höll kammarrätten med om detta, men nu har en ny prövning gjorts sedan Högsta förvaltningsdomstolen beslutat att e-postloggar som röjer en tipsares identitet ska lämnas ut.

Kammarrätten i Göteborg skriver i sitt beslut idag att svaret från redaktionen är en expedierad allmän handling, och att detta gäller ”oavsett att handlingen återger innehållet i en annan handling, som enligt 2 kap. 14 § första stycket 2 TF inte är en allmän handling”, dvs. själva tipset. Både svaret från redaktionen, och tipset som finns i svarsmejlet, ska alltså lämnas ut om inte sekretess föreligger. Kammarrätten återförvisar därför målet till Havs- och vattenmyndigheten för sekretessprövning.

Lärdomar som kan dras är följande:

1) Offentlighetsprincipen går före meddelarskyddet även beträffande svar från en redaktion till en tipsare
2) En allmän handling som återger innehållet i en icke-allmän handling är allmän i sin helhet

Beslagtagna handlingar är allmänna och en friad man kan få tillbaka sina privata bilder

ringsjon
En bild på anstalten Ringsjön, Stehag. Telefonen där bilden fanns blev föremål för beslag av polisen, och bilden var under en period alltså en allmän handling.

En man var länge misstänkt för upphovsrättsbrott, men friades efter en lång process. Solna tingsrätt beslutade att förverka mannens hårddisk, som tagits i beslag. Bestämmelser om förverkande finns bl.a. i brottsbalken. Detta fick till följd att hårddisken förstördes. Polisen har dock kvar en s.k. spegelkopia av hårddisken. När mannen i slutet av 2016 begärde ut sina privata bilder – bilder på hans familj och från hans barns uppväxt – nekades han detta av Polismyndigheten. Polismyndigheten ansåg att fotona inte var allmänna handlingar, och Kammarrätten i Stockholm tyckte, efter att mannen överklagat dit, att förverkandebeslutet innebar att polisen inte fick lämna ut bilderna till mannen. Att spegelkopian skulle kunna vara en allmän handling som skulle lämnas ut ”kan enligt kammarrättens mening inte vara förenligt med syftet med offentlighetsprincipen och tryckfrihetsförordningens bestämmelser om rätt att ta del av allmänna handlingar”, skrev man.

Samhällsmagasinet Avsnitt har tidigare skrivit om att frågan om beslagtagna handlingars status varit en tvistefråga i vart fall sedan 1990-talet, och vår analys skilde sig från kammarrättens. Inte kunde väl ett förverkande enligt brottsbalken ha någon betydelse för tillämpningen av bestämmelserna om allmänna handlingars offentlighet, som ju finns i tryckfrihetsförordningen, en grundlag? Grundlag ska ju gå före vanlig lag. Vi bestämde oss för att begära ut samma handlingar som mannen begärt ut, inte för att vi ville ha del av mannens privata fotografier, utan för att rikta rättspraxis rätt, och för att polisen inte skulle kunna slänga spegelkopian (något man inte får under tiden en rättslig prövning pågår).

Polismyndigheten och Kammarrätten i Stockholm upprepade sina tidigare ståndpunkter, trots vår argumentation, men vi gav oss inte. Högsta förvaltningsdomstolen, som endast beviljar prövningstillstånd i cirka två procent av de fall då någon överklagar ett kammarrättsavgörande, tog upp vårt överklagande.

Idag meddelades Högsta förvaltningsdomstolens dom. Beslagtagna handlingar är inkomna allmänna handlingar, oavsett om det rör sig om pappershandlingar eller elektroniska handlingar. ”Tryckfrihetsförordningen är grundlag och innehåller inte några bestämmelser som föreskriver undantag från regleringen om allmänna handlingars offentlighet såvitt avser handlingar som en myndighet har tagit i beslag”, skriver man. En (spegel)kopia är också en allmän handling ”eftersom kopian bara utgör ytterligare ett exemplar av det informationsinnehåll som finns lagrat på den fysiska informationsbäraren”. Man beslutade därför att skicka tillbaka ärendet till Polismyndigheten för sekretessprövning, något vi hade krävt.

En gammal tvistefråga har nu slitits, och en friad man kan, tack vare Samhällsmagasinet Avsnitt, begära ut och få sin privata fotografier från polisen. Vad Högsta förvaltningsdomstolens dom får för konsekvenser för polisens verksamhet återstår att se.

Ingen läcka bakom information på uthängningssajt

Kriminalvården inledde en utredning med anledning av att den numera nedstängda sajten Gangrape Sweden tillhandahållit ett register med namn, domar och strafftid avseende 83 656 personer som avtjänat fängelsestraff. På sajten angavs att man fått informationen från nazistiska Nordfront, och Nordfront uppger att man fått den från en hemlig källa. I en skrivelse (2017-12-08, dnr 2017-39224) från Kriminalvårdens informationssäkerhetschef skriver denne att myndigheten ”har utfört tekniska kontroller och granskat relevanta säkerhetsmekanismer och kan inte finna någon indikation på att information otillbörligen har lämnat myndighetens IT-miljö”. Något dataintrång har alltså inte förekommit.

Kriminalvården kommer fram till att de publicerade domarna – som inte förvaras i elektronisk form i Kriminalvårdsregistret – inte har lämnats ut från myndigheten. Gällande strafftidsbesluten (och även myndighetens placeringsbeslut) konstaterar man att sådana är undantagna från kriminalvårdssekretessen och regelbundet har lämnats ut till nyhetsbyråer. Slutsatsen är att ”Kriminalvården har lämnat ut strafftids- och placeringsbeslut i laga ordning, eftersom dessa inte omfattats av sekretess”.

Otillräckligt förslag om missbruk av offentlighetsprincipen

Den 2 juni kom en departementspromemoria från ensamutredaren Ju 2016:C, rådmannen Maria Hellberg, angående ”frekventa och omfattande ärenden om utlämnande av allmän handling”. Avsnitts utgivarförening har i ett yttrande kommenterat utredningen, som innehåller vissa felaktiga uppgifter om gällande rätt och som i övrigt inte ger myndigheterna några verktyg för att stävja missbruk av rätten att ta del av allmänna handlingar på stället.

Uppgifter om var en intagen kvinna med skyddad identitet befinner sig lämnas ut

av Torsten Johannesson

En man begärde i juni hos kvinnoanstalten Färingsö att få del av alla strafftidsbeslut för intagna på anstalten som hade s k skyddad identitet. I strafftidsbeslut, som fattas i början av en intagens verkställighet, finns inga uppgifter om var den intagne befinner sig, utan bara uppgifter om personens namn, personnummer, straffets längd, domstol som dömde personen m.m. Strafftidsbesluten omfattas inte av kriminalvårdssekretess. En intagen med s k skyddad identitet fanns på anstalten vid tidpunkten för begäran.

Kriminalvården maskerade uppgifter om den intagnes namn, personnummer, domstol, målnummer och häkte. Som stöd för detta använde myndigheten en bestämmelse som ska skydda personer med s k skyddad identitet, och andra särskilt utsatta personer. Bestämmelsen (21 kap. 3 § offentlighets- och sekretesslagen) ger möjlighet att ta bort ”uppgift om en enskilds bostadsadress eller annan jämförbar uppgift som kan lämna upplysning om var den enskilde bor stadigvarande eller tillfälligt”. Kriminalvården skrev att det på anstalter i säkerhetsklass 2 och 3 är möjligt för den som vill hota, trakassera eller skada en särskilt utsatt intagen, att göra detta på t.ex. en rastgård, utan att myndigheten i varje tänkbart fall kan förhindra detta.

Mannen överklagade anstaltens beslut om maskering.

Kammarrätten i Jönköping, som nu (18 oktober) har prövat frågan, konstaterar att strafftidsbeslutet innehåller sådana uppgifter som, ”tillsammans med det sätt varpå [mannen] framställde sin begäran, avslöjar var den intagne för tillfället befinner sig”. Eftersom uppgifterna om namn, personnummer etc. inte är jämförliga med uppgifter om bostadsadress, kan sekretessbestämmelsen inte tillämpas på dem. Domstolen skriver i sin dom att ”inskränkningar i den grundlagsskyddande rättigheten att ta del av allmänna handlingar måste framgå tydligt av offentlighets- och sekretesslagen och bör således inte bli föremål för tolkning”.  Strafftidsbeslutet ska därför lämnas ut av Kriminalvården. Kammarrättens beslut kan inte överklagas.

Sekretessfrågan var i maj föremål för ett beslut av Justitieombudsmannen (JO), som då kom till samma resultat som kammarrätten. Då var det anstalten Visby som i september 2015 hade maskerat personuppgifter i flera strafftidsbeslut. Den man som begärde ut strafftidsbeslutet från anstalten Färingsö åberopade JO:s beslut.

Det som kan konstateras är att sekretesskyddet är klart otillräckligt för sådana intagna i landets kriminalvårdsanstalter, som har skyddad identitet.

Meddelarskyddet i fara utan ny sekretessbestämmelse

av Torsten Johannesson

Havs- och vattenmyndigheten driver tidningen Hav & Vatten, som kommer ut med fyra nummer om året, och som alltså ses som en s.k. periodisk skrift i grundlagens mening. Detta innebär att ansvaret för innehållet vilar på en särskild ansvarig utgivare. Andra som bidrar till innehållet – skribenter och tipsare – har rätt att vara anonyma och kan inte ställas till ansvar för tidningens innehåll. Tidningens redaktion får inte sprida information om tipsares identitet. Det sistnämnda är en del av det s.k. meddelarskyddet. Myndighetsanställda och andra ska kunna tipsa tidningarna om bl.a. missförhållanden utan att någon ska kunna få tag i deras identitet.

En person skickade fredagen den 12 augusti per e-post ett tips till redaktionen för Hav & Vatten, om en viss namngiven person. Rubriken på e-brevet var ”Tips till Hav & Vatten om [en persons namn]”. Tipsaren skrev att han ville vara anonym. Måndagen därpå svarade redaktören för Hav & Vatten att tidningen inte var rätt forum för tipset, och tipsade om vart tipsaren borde vända sig istället. Hon avslutade sitt svar: ”Som du ju uppenbarligen redan vet, så har du rätt att vara anonym och skyddas som källa.” E-brevet med tipset skickades även till chefredaktören för Samhällsmagasinet Avsnitt.

Efter att tipset inkom på fredagen skickade Avsnitts ansvarige utgivare ett e-brev till Havs- och vattenmyndigheten och begärde ut e-postloggen för inkommande e-post till redaktionen för Hav & Vatten under perioden 2016-08-07 t.o.m. 2016-08-12. Av registrator fick utgivaren samma dag veta att begäran hade vidarebefordrats till IT-chefen. På måndagsmorgonen frågade IT-chefen vad utgivaren förväntade sig av loggen, och fick svaret att ”[o]m ni har någon logg som automatiskt genereras tar jag förstås den oavsett hur den är uppställd”. Knappt två timmar senare samma dag fick Avsnitt e-postloggen, som bara innehöll information om fyra e-brev. Två av dessa föreföll vara skräppost medan de två andra kom från privatpersoner. Ett av de sistnämnda var e-brevet med tipset. I loggen angavs såväl meddelanderubriken som tipsarens e-postadress utan maskeringar.

logg
E-postloggen från Havs- och vattenmyndigheten. Uppgifter maskerade av Avsnitt.

I praktiken kunde alltså vem som helst ta reda på vem som lämnat ett tips till en myndighetsdriven tidning, genom att begära ut e-postloggen som allmän handling. Detta trots att redaktionen har tystnadsplikt och inte får röja en tipsares identitet. En visselblåsare vid ett företag – något som det tursamt nog inte rörde sig om i detta fall – hade kunnat ligga illa till. Hur kan då detta komma sig?

Tryckfrihetsförordningen, som reglerar såväl meddelarskyddet som rätten att ta del av allmänna handlingar, innehåller en regel som ska hindra att den uppkomna situationen uppstår. Huvudregeln är att handlingar som kommer in till en myndighet är allmänna, och alltså ska lämnas ut på begäran om ingen sekretess gäller. Enligt en undantagsregel i 2 kap. 11 § betraktas såsom allmän handling inte ett ”meddelande eller annan handling som har inlämnats till eller upprättats hos myndighet endast för offentliggörande i periodisk skrift som utgives genom myndigheten”. Ett tips till en myndighetstidning blir alltså inte en allmän handling, och allmänheten har ingen rätt att ta del av tipset. Bestämmelsen kom till i slutet av 1970-talet, då man från regeringens sida konstaterade att intresset av att tips till myndighetstidningarna görs allmänt tillgängliga var ”mycket obetydligt”, medan författares och meddelares intresse av att kunna vara anonyma gör sig ”gällande med samma styrka i fråga om myndigheters tidningar som när det gäller periodiska skrifter i allmänhet” (se prop. 1975/76:160, s 174). Havs- och vattenmyndigheten lämnade således inte ut de e-brev från privatpersoner som förtecknats i den e-postlogg som lämnades ut.

Hur är det då med e-postloggar? Högsta förvaltningsdomstolen behandlade e-postloggar i en dom i oktober 1998. I målet hade en kommun använt ett system kallat First Class, och domstolen skrev att ”systemet loggar och förtecknar varje avsänt eller mottaget elektroniskt brev”. IT-miljön var enkel och genom några enkla inmatningar kunde loggen tas fram och visas på bildskärm eller skrivas ut. Eftersom förteckningen skapades automatiskt och förs kontinuerligt och för obestämd tid, betraktade domstolen den som en handling jämförlig med ett diarium eller en journal. Förteckningen skulle anses upprättad och var därför en allmän handling. ”Att de i förteckningen omnämnda meddelandena kanske inte alltid är att betrakta som allmänna handlingar förändrar inte förteckningens karaktär” skrev Högsta förvaltningsdomstolen (se RÅ 1998 ref. 44).

Även om e-posten i sig inte är allmänna handlingar är alltså en automatiskt genererad förteckning över den en allmän handling. Detta fick Sjöfartsverket erfara när man 2014 försökte sig på att maskera uppgifter i en e-postlogg på den grunden att de rörde rent privata e-brev till tjänstemän, e-brev som därför inte var allmänna handlingar. Kammarrätten skrev att det inte fanns någon möjlighet att maskera uppgifterna om mottagare, avsändare och ärendemening med hänvisning till tryckfrihetsförordningen. Rätten skickade tillbaka ärendet till Sjöfartsverket för sekretessprövning (se kammarrättens i Jönköping beslut 2014-11-12 i mål nr 2150-14).

Om e-postloggen genererades automatiskt av systemet fanns det alltså ingen möjlighet för Havs- och vattenmyndigheten att ta bort uppgifterna om tipset till tidningsredaktionen.

Ibland har en ”e-postlogg”, som har varit tekniskt svårare ta fram, betraktats som en ”potentiell handling” (se t.ex. kammarrättens i Stockholm dom 2015-07-10 i mål nr 4558-15). En potentiell handling är i grundlagen en sammanställning av elektroniska uppgifter som kan tas fram med ”rutinbetonade åtgärder”, dvs. med för myndigheten tillgängliga resurser och utan nämnvärda kostnader eller andra komplikationer. Det måste vara fråga om sådana uppgifter som redan finns i allmänna handlingar. Om ”e-postloggen” som kan tas fram inte är en riktig logg, dvs. en automatiskt genererad förteckning, har myndigheterna alltså ingen skyldighet att sammanställa en lista över sådan e-post som inte är allmänna handlingar. Privat e-post och tips till tidningsredaktioner m.m. kommer därför inte att tas med i sådana ”loggar”.

Offentlighets- och sekretesslagen innehåller inte någon särskild bestämmelse som gör det möjligt för myndigheterna att ta bort uppgifter om tidningstipsare ur sina e-postloggar. Att man på 1970-talet inte kunde inse att e-postloggar skulle bli ett problem för tipsare är inte konstigt, men att ingen sedan 1998 tycks ha förstått detta är mer betänkligt. Om tipsares rätt att vara anonyma när de skickar tips till myndigheterna ska kunna säkras, krävs en ny sekretessbestämmelse.

Ingen JO-utredning av Sahlins eventuellt bristfälliga diarieföring

Efter att media skrivit om att Mona Sahlin inte låtit diarieföra de intyg hon skrivit till sin dåvarande livvakt, anmälde Samhällsmagasinet Avsnitt förfarandet till Justitieombudsmannen (JO). Avsnitt hemställde att JO skulle utreda ”huruvida Mona Sahlin åsidosatt sina åligganden enligt 5 kap. 1 § offentlighets- och sekretesslagen genom att ej skyndsamt låta diarieföra upprättade intyg”. JO Cecilia Renfors meddelade idag följande kortfattade beslut: ”Du har anmält Mona Sahlin, tidigare nationell samordnare mot våldsbejakande extremism, för brister i diarieföringen av upprättade intyg. Din anmälan föranleder inte någon åtgärd eller något uttalande från min sida. Ärendet avslutas.”

Beslagtagna handlingar och tryckfrihetsförordningen

av Torsten Johannesson

Hanne Kjöller ondgör sig i en ledare i Dagens Nyheter (Trädfällning i juridikens snårskog, 2016-02-03) över att kammarrätten i Stockholm i dom 2015-09-28 i mål nr 6017-15 funnit att av polisen beslagtagna handlingar (en stor mängd elektroniska dokument) utgör allmänna handlingar enligt tryckfrihetsförordningen. Kjöller påstår att konsekvensen av rättens bedömning är att polisen ”kommer att behöva anställa horder av tyngdlyftare för att bära undan pappershögarna, arkivarier för att diarieföra och sortera in alla Spotifylistor och jurister för att göra sekretessprövningar bland Alfapetresultat och semesterbilder från Gran Canaria”. Hur förhåller det sig då juridiskt?

En traditionell handling är att betrakta som allmän då den ”anlänt till myndigheten eller kommit behörig befattningshavare till handa” (2 kap. 6 § tryckfrihetsförordningen, TF). Presumtionen är att hos en myndighet förvarade handlingar är att betrakta som allmänna (se t.ex. reservationen i KU 1950:17, s 21; jfr JO 1964 s 445 och SOU 1947:60, s 69). Endast om det råder något i grundlagen erkänt undantag (som att handlingen är en minnesanteckning eller en bibliotekshandling) bör denna grundsats, som ju främjar allmänhetens insyn, frångås. Offentlighetsprincipsnestorn professor Alf Bohlin röt ifrån när JO i det besynnerliga fallet JO 1988/89 s 236 hade ansett att det bara var material som myndigheten ”behöver för egen del som blir allmän handling där”, och konstaterade att JO:s inställning var i strid med grundlagen (se Begreppet ”allmän handling”. Två diskutabla JO-beslut i Förvaltningsrättslig tidskrift 1990/2). Äganderätten till handlingar är egal vid bedömning enligt TF (se t.ex. JO 1989/90 s 415; jfr RÅ 1989 not. 341). Sådana praktiska konsekvenser som att handlingarnas status som allmänna skulle utgöra ett ”integritetsövergrepp och resursslöseri av sällan skådat slag” (som Kjöller skriver) kan knappast spela någon roll vid en strikt tolkning av TF efter dess ordalydelse (se om tolkning RÅ 1993 ref. 3). Även om det kan framstå som en ”direkt irrationell” rättstillämpning att tillämpa TF på beslagtagna handlingar (se Ds 2005:6, s 309) kan detta knappast ha någon avgörande betydelse vid grundlagstolkning. Ett beslag är ett sätt för polisen att omhänderta vissa handlingar och andra föremål som behövs i dess myndighetsverksamhet. Handlingen anländer till myndigheten efter att ha tagits om hand av behörig befattningshavare. Enligt min mening står det klart att beslagtagna traditionella handlingar är allmänna enligt TF (jfr a Ds, s 308). Denna inställning är inte ny (se Polisrättsutredningen i SOU 1995:47, s 200 ff.)

Så långt gäller framställningen pappershandlingar och dylikt. En teknisk upptagning – t.ex. en elektronisk fil – blir en inkommen och därmed allmän handling genom att ”när annan har gjort den tillgänglig för myndigheten” för avläsning med sådant tekniskt hjälpmedel som myndigheten förfogar över (se 2 kap. 6 § 1 st. och 3 § 1-2 st. TF). Det förutsätts således att någon utanför myndigheten – t.ex. en annan myndighet – vidtagit den åtgärd som gjort handlingen tillgänglig för myndigheten (se SOU 2012:90, s 70). De numera ålderdomliga förarbetena tar såsom ”annan” upp ”den data-central som enligt avtal utför ADB-bearbetningar för en myndighets räkning” av sådana handlingar som ”erhållits från tredje man” (se prop. 1975/76:160, s 137). Det förefaller inte belyst i praxis vad som avses med att någon annan gör upptagningen tillgänglig. I de fall där en åklagare har beslutat om (att fastställa) ett beslag (se 27 kap. rättegångsbalken;jfr JO 2004/05 s 70) förefaller det rimligt att anse att åklagaren (som inte tillhör Polismyndigheten) härigenom har gjort i beslag tagna upptagningar tillgängliga för Polismyndigheten.

Med detta sagt kan följande konstateras. Det är något rättsligt oklart om alla beslagtagna handlingar – även elektroniska sådana – alltid ska betraktas som inkomna till Polismyndigheten. Kammarrättens inställning stämmer bäst överens med presumtionen om att hos en myndighet förvarade handlingar är allmänna, men rätten borde ha problematiserat saken mer i och med att det rörde sig om upptagningar. Kjöller bortser emellertid i sin kritik av kammarrättsdomen från 1) möjligheten att underlåta registrering av handlingar som uppenbart är av ringa betydelse för myndighetens verksamhet (se 5 kap. 1 § 4 st. offentlighets- och sekretesslagen, OSL), 2) möjligheten att underlåta utskrift på papper av elektroniska upptagningar om det finns särskilda skäl mot detta, som att uppgifterna är lätt tillgängliga på bildskärm (se 4 kap. 3 § OSL och prop. 1973:33, s 143), och 3) Polismyndighetens allmänna skyldighet att gallra handlingar av tillfällig och ringa betydelse (7 § RA-FS 1997:6). Vidare råder förstås ofta sekretess enligt 35 kap. 1 § OSL för uppgifter om enskildas personliga förhållanden i för förundersökningen ovidkommande handlingar. Givetvis kan alltså polisen alltjämt avhända sig information som saknar betydelse för dess verksamhet. Kjöllers mardrömsscenario där horder av tyngdlyftare, arkivarier och jurister måste anställas för att hantera extrema mängder allmänna handlingar är således bara en fantasi.

Kammarrätt sekretessbelade grundlagen

av Torsten Johannesson, red@avsnittmagasinet.se

Hur noggrann är egentligen en domstols sekretessprövning? I en artikel i det senaste tryckta numret av Avsnitt berättar Zenon Panoussis om att en domstol sekretessbelagt Sveriges grundlagar. Kan detta verkligen vara sant? Avsnitt kontrollerade saken.

Zenon Panoussis förbjöds genom Stockholms tingsrätts dom 1998-09-14 i mål nr T 7-866-96 att, vid vite av 50 000 kronor, vidta någon åtgärd som innebär fortsatt intrång i scientologorganisationen Religious Technology Centers (RTC) upphovsrätt till vissa skrifter som kallats scientologibibeln. I en skrivelse till Göteborgs tingsrätt den 18 september 2015 skrev Zenon Panoussis att RTC ljugit ”beträffande omfattningen av och villkoren för spridningen” av scientologmaterialet. Han hävdade att materialet hade blivit lovligen offentliggjort, och skrev att han anmälde sig själv för brott mot vitesförbudet. Han skrev också att han bifogade scientologmaterialet. Till e-brevet bifogades två filer kallade ots-nots.tar.bz2 och ots-nots.tar.bz2.sig. Bz2-filer är komprimerade filer som skapats med programmet Bzip2.

Strax därefter begärde Panoussis ut det material han själv givit in till tingsrätten. Göteborgs tingsrätt avslog (se beslut 2015-09-21, dnr 0176/2015) hans begäran om bilagorna till e-brevet den 18 september, med stöd av den sekretessbestämmelse som tillkommit för att skydda just scientologmaterialet (31 kap. 23 § offentlighets- och sekretesslagen). Panoussis överklagade beslutet till kammarrätten i Göteborg, som i dom 2015-10-09 i mål nr 5274-15 gjorde samma bedömning, med motiveringen att Högsta förvaltningsdomstolen (HFD) funnit att den s.k. scientologbibeln omfattas av sekretess. Kammarrätten begärde inte in den aktuella handlingen från tingsrätten, och har således inte själv läst den handling som den sekretessbelagt. HFD beviljade inte prövningstillstånd.

Vad var det då för handlingar som Panoussis skickade in? Avsnitt begärde ut handlingarna från Göteborgs tingsrätt. Tingsrätten skrev: ”Filen ”ots-nots.tar.bz2” var ett filarkiv som enligt vår IT-avdelning innehöll filerna ”tf.pdf” och ”ygl.pdf”.” Filerna tf.pdf och ygl.pdf var pdf-utskrifter av grundlagarna tryckfrihetsförordningen och yttrandefrihetsgrundlagen. Tingsrätten och kammarrätten lät sig uppenbarligen luras av Panoussis påstående om att grundlagarna var scientologmaterial, och i sin nit att skydda scientologkyrkans upphovsrätt sekretessbelade man rikets grundlagar. Detta närmast otänkbara slarv från två domstolars sida är synnerligen anmärkningsvärt.

Anstalten Ringsjön och offentlighetsprincipen

Besöket

En av Samhällsmagasinet Avsnitts medarbetare befann sig den 25 juni tillsammans med en vän i Stehag i Eslövs kommun. Chefredaktören för tidskriften hade uppmanat dem att fotografera myndighetsbyggnader, så att fotografierna kunde illustrera artiklar i tidskriften. Efter att ha funnit att anstalten Kirseberg inte var öppen, for medarbetaren och vännen till Stehag för att besöka anstalten Ringsjön, och där kontrollera att offentlighetsprincipen fungerar i praktiken.

Väl framme vid anstalten, som är en mycket liten och ensligt belägen anstalt med endast 14 platser, påkallade Avsnitts medarbetare vid 15-tiden personalens uppmärksamhet. Medarbetaren lämnade fram en anonym begäran om att få ut allmänna handlingar – närmare bestämt de s.k. strafftidsbesluten för de maximalt 14 intagna vid anstalten. Sådana beslut är helt offentliga, och ska därför tillhandahållas ”genast eller så snart det är möjligt på stället utan avgift”, som det står i 2 kap. 12 § tryckfrihetsförordningen. Anstaltschefen, Conny Lindell, uppgav emellertid att han inte hade tid att lämna ut handlingarna vid tidpunkten. Han uppgav att Avsnittmedarbetaren fick återkomma om han inte ville lämna sin adress, men angav inte när detta kunde ske.

Avsnitt har genom sin chefredaktör anmält anstalten till Justitieombudsmannen, för att de allmänna handlingarna inte lämnades ut så skyndsamt som grundlagen kräver. I ett yttrande till JO påstår Kriminalvården att Conny Lindell tog kontakt med en jurist för att få reda på om strafftidsbesluten var offentliga. Någon sådan kontakt har emellertid inte ägt rum enligt Avsnitts medarbetare, som konstaterat att anstalten väldigt snabbt ville att han skulle lämna anstaltsområdet. Avsnitt kan också konstatera att det inte borde ha tagit någon nämnvärd tid att plocka fram 14 beslut och lämna ut. Detta har Avsnitt även framfört för JO, som ännu inte har fattat något beslut i ärendet.

Gripandet

Besviken över att inte ha fått ut några offentliga handlingar passade medarbetaren på att följa chefredaktörens uppmaning och ta några fotografier på anstaltsområdet. En av dessa bilder har publicerats i föregående nummer av Avsnitt. Ingen intagen går att identifiera på bilderna. Trots att fotografierna inte togs på något paparazziliknande eller på annat sätt kränkande sätt, uppmärksammade anstaltspersonalen fotograferingen (som de kallade filmning). En polispatrull kom till området, enligt Kriminalvården av en ren slump, och höll kvar Avsnittmedarbetaren och dennes vän. Först dillade en polisman om skyddsområde, men eftersom anstaltsområdet inte är något skyddsområde och inte heller är skyltat som ett sådant, släppte polismännen denna tanke. Efter att ha förhört personal och tagit upp en anmälan från en intagen på anstalten, delgavs Avsnitts medarbetare misstanke om ofredande (enligt den s.k. slaskparagrafen i brottsbalkens fjärde kapitel). Först därefter kunde de båda lämna området. Då hade deras buss redan gått, och de fick vandra in till Stehag. Avsnittmedarbetaren gick dock därifrån utan mobiltelefon, eftersom polisen beslagtagit den telefon han tog fotografierna med.

ringsjon
En ”förbjuden” bild på anstalten Ringsjön, Stehag. (C) 2015 D. P. och Avsnitt.

Dagen efter händelsen lämnade Avsnitts medarbetare en utförlig skriftlig redogörelse till polisen, där han underströk att han haft ett publicistiskt syfte med sitt fotograferande och att själva fotograferingssättet inte var kränkande på något sätt. Högsta domstolen har i en dom från den femte juni i år slagit fast att själva sättet för fotograferandet måste vara brottsligt för att en massmedierepresentant ska kunna fällas för att ha tagit fotografier, även om fotografierna föreställer ett skyddsområde. Efter att ha rubricerat om gärningen till ”kränkande fotografering” lade Polismyndigheten redan den 1 juli ned förundersökningen med motiveringen att det ”saknas numera anledning att anta att brott som hör under allmänt åtal har förövats”. Avsnittmedarbetaren är sedan dess inte misstänkt för något brott.

Det felaktiga utpekandet

Avsnittmedarbetaren åkte ett par dagar efter besöket i Stehag åter till sin bostad i en annan del av landet, över trettio mil från Stehag. Så småningom fick han tillbaka sin telefon från Polismyndigheten, men först efter att ha behövt skicka en bekant att lösa ut den i Lund. Den 29 juni begärde Avsnitt ut handlingarna om händelsen från anstalten. Där kunde historien ha varit slut för Avsnitts del.

Den 30 juni skrev anstalten Ringsjön en s.k. incidentrapport avseende en påstådd händelse. Denna dag, står det i rapporten, ”påträffades samme man som det refererats till i [ärendet om fotograferingen den 25 juni] med att ligga och titta in på anstalts området [sic]”. När mannen ”blev röjd” försvann han snabbt från området. Polisen informerades om detta. När Avsnitt hade fått del av incidentrapporten anmälde Avsnitts medarbetare, som överhuvudtaget inte befunnit sig i närheten av Skåne den 30 juni, anstalten för falsk angivelse, falsk tillvitelse eller i vart fall vårdslös tillvitelse, på grund av det felaktiga utpekandet.

Efter sex dagar beslutade kommissarie Jacob Linton att inte inleda förundersökning. Han kan dock inte ens ha läst anmälan ordentligt, utan skrev att det inte fanns någon anledning att anta att den intagna som anmälde fotograferingen den 25 juni ”uppsåtligen, falskeligen” hade anmält Avsnittmedarbetaren. God dag, yxskaft. Anmälan gällde ju utpekandet den 30 juni, något som tydligt stod i den. Efter att en begäran om överprövning hade lämnats in, beslutade kammaråklagare Maja Källén att ärendet skulle tas upp igen, på grund av nya omständigheter. Åklagaren gav polismyndigheten vissa direktiv för den fortsatta förundersökningen.

Polisen åkte därefter till Stehag och förhörde Conny Lindell. Lindell uppgav att två intagna den 30 juni hade berättat för en kriminalvårdare vid namn Ola, att det smög en man i buskarna utanför anstaltsstaketet. Buskarna ligger 5-7 meter från de staket som omgärdar anstaltsområdet. En av de intagna var den som anmält fotograferingen den 25 juni, och vederbörande påstod sig ha känt igen mannen utanför som fotografen. Mannen lämnade buskarna så snart han insett att han blivit iakttagen, påstod de intagna. När Ola fått veta detta gick han ut och såg ”en man som gick längst vägen bort från honom”. Han tyckte att ”det var ett mycket liknande signalement” på denne man som på den man som fotograferat anstalten den 25 juni, men kunde inte säga till 100 procent att det var samme man. Enligt uppgifter till Avsnitt sade Lindell den 30 juni att Ola var 99 % säker på att det var samma person. Enligt samma källa påstod Lindell denna dag även att den okände mannen hade filmat eller fotograferat, när han låg i buskarna, något som dock inte framgår av den nämnda incidentrapporten eller av förhöret med Lindell.

Polisen uppskattade vid sin utredning att det var hela 250 meter (!) mellan Ola och den man vars ryggtavla han ska ha sett. Conny Lindell tog emellertid det Ola sagt på allvar. Lindell och Ola åkte därför runt i området i bil och letade efter den okände mannen, men hittade ingen man. Avsnitt har erfarit att Lindell dessutom startade en egen liten utredning och ”förhörde” personal från ett närliggande HVB-hem för att försöka få reda på Avsnittmedarbetarens identitet. Dock gick han bet. Efter bilfärden och ”förhör” ringde Lindell polisen och informerade om vad som hänt. Han informerade även Kriminalvårdens underrättelsetjänst.

Polismyndigheten lade, genom kommissarie Karl Sandberg, ned förundersökningen om falsk tillvitelse den 20 november. Motiveringen var att det ”saknas anledning att anta att någon uppsåtligen försökt tillvita målsäganden [dvs. Avsnitts medarbetare] brott. De subjektiva grunderna för brottet är därmed ej uppfyllda”.

Avsnittredaktionen kan konstatera att ingenting tyder på att Avsnitts medarbetare – som har alibi och befann sig långt borta från Stehag – skulle ha återvänt till anstalten Ringsjön och lurat i buskarna. Det har inte heller funnits något skäl för honom att göra detta. Redan det initiala vittnesmålet från de intagna kan knappast tillmätas något högre bevisvärde, och som bevis är Olas utsago om en man som han endast sett ryggen på, på 250 meters avstånd, av synnerligen lågt värde. Conny Lindell förefaller emellertid ha agerat i god tro när han tog de intagnas och kriminalvårdaren ord på allvar och ringde polisen, trots att han inte själv kunnat verifiera att den mystiske besökaren överhuvudtaget existerat. Polismyndighetens beslut tycks bekräfta Avsnitts tolkning.

Summa summarum

Sammanfattningsvis kan man konstatera att det kan vara farligt att begära ut allmänna och offentliga handlingar från en anstalt och att ta fotografier på denna allmänna byggnad. Man riskerar att slösa sin tid och inte ens få ut några handlingar, att bli gripen av polis och att bli felaktigt utpekad som brottslig av myndighetstjänstemän. Dessutom riskerar man att få sin identitet efterforskad av Kriminalvårdens personal, i strid mot grundlagen (se 2 kap. 14 § tryckfrihetsförordningen). Detta är inget vidare betyg för myndigheten.