JO värnar om rätten att betala kopieavgifter kontant, efter Avsnitts anmälan

Att offentlighetsprincipen kan åtnjutas av var och en och att var och en dessutom kan ta del av allmänna och offentliga handlingar helt anonymt, har varit en kardinalfråga för Samhällsmagasinet Avsnitt under tidskriftens sju år. Anonymitetsrätten är ett slags del av rätten att anonymt lämna bidrag för publicering i massmedier med ansvarig utgivare, och att anonymt lämna tips till massmedier. Rätten att vara anonym vid begäran om allmänna handlingar fyller således en viktig funktion för demokratin.

Vid vår granskning av offentlighetsprincipens tillämpning under det första corona-året 2020, begärde vår reporter handlingar från en stor mängd myndigheter och ställde frågor. Endast ett fåtal myndigheter hade avvisat enskilda sökande med anledning av pandemin. Enskildas integritet åtnjöt generellt sett ett gott skydd, även om vissa myndigheters registrering av enskildas framställningar om att få ut handlingar var svåra att förstå (se Coronaåret och offentlighetsprincipen i Avsnitt 2020/4).

Granskningen omfattade i sig inte frågan om kontant betalning, men Bolagsverket ville inte e-posta sitt ”beslut om tillämpning av riksarkivets gallringsföreskrifter”, utan skrev till vår reporter: ”Om du vill beställa detta får du återkomma med faktureringsuppgifter, beställer du som privatperson behöver vi även uppgift om ditt personnummer.” Reportern ifrågasatte detta och skrev att han väl kunde betala kontant. ”Gällande kontantbetalning så beslutade Bolagsverket den 17 maj 2019 att ta bort möjligheten att betala ärenden kontant i vår reception.” svarade Bolagsverket.

Denna inställning från en statlig förvaltningsmyndighet fann vi högst betänklig. Någon faktisk anonymitet kan ju inte tillförsäkras någon om vederbörande måste göra en banköverföring, betala med kort eller betala med Swish. Andra myndigheter, som Riksarkivet, har utan att knota accepterat betalning även med giltiga minnesmynt. Bolagsverkets hantering anmäldes till Justitieombudsmannen, JO. Reportern skrev i anmälan, som gjordes i början av december 2020, att Bolagsverkets rutiner strider mot riksbankslagen. Dessutom får en myndighet som huvudregel inte efterforska en sökandes identitet, utvecklade han. Vidare framförde han att det inte finns någon rätt för en myndighet att generellt kräva avgiften i förskott, något Bolagsverket gjort när någon vill få ut handlingar anonymt. ”Något mandat att införa en generell rutin om förskottsbetalning för en viss kategori av sökande kan inte utläsas vare sig i lagtexten eller dess förarbeten.” skrev han.

Bolagsverket skrev ett förvirrat yttrande med besynnerliga resonemang om att man istället för att följa riksbankslagen bör se saken ”utifrån bestämmelserna om service och tillgänglighet i förvaltningslagen”. Hur förvaltningslagen skulle kunna göra att Bolagsverket slipper tillämpa riksbankslagen framgick inte. Det framgick inte heller hur myndigheten blev mer serviceinriktad och tillgänglig genom att vägra ta emot kontant betalning.

Idag har JO avgjort frågan. Chefsjustitieombudsmannen Erik Nymansson delar uppenbarligen Avsnitts uppfattning angående bl.a. rätten att betala kontant och sammanfattar sitt beslut bl.a. som följer: ”ChefsJO kommer fram till att Bolagsverket enligt riksbankslagen har en skyldighet att ta emot kontanter för betalning av kopior av allmänna handlingar. Vidare konstaterar han att förskottsbetalning som en generell rutin för de som önskar vara anonyma är oförenligt med såväl ordalydelsen i 6 kap. 1 a § andra stycket offentlighets- och sekretesslagen som syftet med bestämmelsen och de exempel som ges som vägledning för tillämpningen. Bolagsverket får kritik för bristerna.

ChefsJO redogjorde i sitt beslut för de bestämmelser som gäller. Enligt riksbankslagen är sedlar och mynt som ges ut av Riksbanken lagliga betalningsmedel, något som enligt förarbetena innebär att var och en är skyldig att ta emot sedlar och mynt som betalning. I civilrättsliga förhållanden kan rätten att betala med kontanter ”avtalas bort”. Riksbankskommittén har i sitt betänkande 2019 betonat att ”det i offentligrättsliga rättsförhållanden som utgångspunkt bör vara möjligt att betala kontant”. Kommittén ville även

”sända en signal till centrala samhällsaktörer att inte ytterligare driva på utvecklingen där kontant betalning accepteras i allt lägre grad. Uppmaningen riktar sig huvudsakligen till offentliga aktörer, men även till privata aktörer som bedriver offentligfinansierad verksamhet och lyder under ett offentligrättsligt regelverk, som exempelvis privata vårdcentraler m.m. Stat, landsting och kommuner bör göra det möjligt att de olika tjänster de erbjuder och avgifter som de tar ut av allmänheten kan betalas kontant av de personer som fortsatt har behov av det om inte särskilda skäl talar emot det. Kommittén anser att det är rimligt att offentliga aktörer generellt sett har ett bredare samhällsperspektiv på betalningsfrågan än att enbart fokusera på kostnaderna i den egna verksamheten. Ett sådant bredare perspektiv omfattar såväl de individer som vill och behöver kunna betala kontant som samhällets behov av att kontantinfrastrukturen finns kvar till dess att ett beslut fattas om kontanters roll i ett längre tidsperspektiv.”

ChefsJO konstaterar att huvudregeln är att ”en myndighet är skyldig att ta emot kontant betalning för offentligrättsliga avgifter och att en enskild således har rätt att betala sådana avgifter med kontanter.” Undantag kan göras i författning, men annars kan rätten ”avtalas bort” endast ”när ett rättsförhållande, eller en del av ett rättsförhållande, har en sådan civilrättslig karaktär att det bör bedömas enligt civilrättsliga regler”. Så har ansetts vara fallet beträffande parkeringsavgifter men inte beträffande patientavgifter. ChefsJO bedömde att avgift för kopior av allmänna handlingar är en offentligrättslig avgift. ”Rättsförhållandet mellan en utlämnande myndighet och en enskild som önskar betala en avgift för kopior av allmänna handlingar är inte av sådan karaktär att det bör bedömas enligt civilrättsliga regler. Riksbankslagen är således tillämplig på ett sådant förhållande, vilket innebär att Bolagetsverket har en skyldighet att ta emot kontanter för betalning av kopior av allmänna handlingar.

Dessutom bedömde chefsJO inte att det var möjligt att tillämpa den nya bestämmelsen om förskottsbetalning av avgift på ett så generellt sätt som Bolagsverket gjort. Förskottsbetalning får, menade han, ”bara beslutas i enskilda fall. Att ha förskottsbetalning som en generell rutin för de som önskar vara anonyma är oförenligt med såväl den nyss nämnda bestämmelsens ordalydelse som syftet med bestämmelsen och de exempel som ges för att vägleda tillämpningen.” I förarbetena till bestämmelsen om förskottsbetalning anges dessutom att den som vill vara anonym måste ges möjlighet att betala kontant, även om avgiften ska betalas i förskott.

I avslutande synpunkter konstaterade chefsJO att ”bruket av kontanter som betalningsmedel minskat kraftigt, och på sina håll uppfattas bruket som omodernt”. Dock har en enig parlamentarisk kommitté uttryck oro för denna utveckling och försökt nyansera diskussionen. Trots ”bl.a. regeringens uttalade bedömning i förarbetena till den sistnämnda lagen att rätten att vara anonym förutsätter att en myndighet kan ta emot kontant betalning för kopior av allmänna handlingar” har Bolagsverket tillämpat en rutin att inte ta emot kontanter. ”Sammanantaget [sic] förtjänar Bolagsverket kritik för de brister som jag har redogjort för.” konstaterar chefsJO.

ChefsJO ”förutsätter att myndigheten omgående vidtar nödvändiga åtgärder för att säkerställa att framställningar om utlämnande av kopior av allmänna handlingar fortsättningsvis handläggs i enlighet med gällande regelsystem och att enskilda får korrekt information om detta, bl.a. via myndighetens webbplats”. ChefsJO lämnade även över en kopia av beslutet till den pågående Betalningsutredningen för kännedom.

Avsnitts redaktion är nöjd med chefsJO:s beslut, och hoppas att det sänder en signal till samtliga statliga och kommunala myndigheter att riksbankslagen gäller och att var och en – oavsett om denne önskar vara anonym eller inte – har rätt att betala kopieavgifter anonymt. För att säkra enskilda sökandes integritet borde myndigheterna vidare, menar vi, upphöra med att slentrianmässigt registrera framställningar om att få ut allmänna handlingar.

Avsnitt vinner unikt mål om ett förhör med Skandiamannen

Som bekant utpekades den s.k. Skandiamannen, den av Skandia anställde grafikern Stig Engström, i praktiken som skyldig till mordet på Olof Palme, vid en pressträff i juni 2020. Åklagare Krister Peterssons sätt att presentera sina slutsatser gav upphov till skarp kritik från justitieombudsmannen Per Lennerbrant, som menade att presentationen utgjorde en kränkning av den grundläggande rättigheten att betraktas som oskyldig som följer av oskuldspresumtionen. Stig Engström avled år 2000 och har alltså inte kunnat försvara sig mot de senaste årens påståenden om att han skulle ha mördat landets statsminister.

Avsnitt kunde konstatera att de omständigheter som man ansett pekade mot Engström som gärningsman bl.a. utgjorts av uppgifter som denne lämnat i polisförhör under 1986. Förhören finns allmänt tillgängliga i skrift sedan rättegången mot den sedermera frikände Christer Pettersson. Det längsta och sista av förhören, från april 1986, togs även upp på band – och såvitt känt hade ingen tagit del av bandupptagningen förutom Palmeutredningen. Vissa betoningar i tal kan vara avgörande för tolkningen av det som sagts i ett förhör, och en transkribering kan (förutom att den kan vara felaktig) därför omöjligen göra det sagda ordet fullständig rättvisa. Särskilt såg Avsnitt att vissa passager i förhöret, där Engström har påståtts ljuga för förhörsledaren, skulle kunna analyseras bättre om ljudet fanns tillgängligt.

Avsnitt begärde därför i höstas att få lyssna på det bandade förhöret, och fick veta att bandet fanns kvar och var förvarat ”i särskilt miljöarkiv”, för att ”bevara det eftersom det är gammalt”. Polismyndigheten ville dock inte spela upp inspelningen, utan avslog begäran efter en månad. I beslutet verkade man inte vara medveten om att Stig Engström hade avlidit och inte hade några närstående när han avled, utan man skrev att det ”inte står klart att det [ljudupptagningen] kan lämnas ut utan att den enskilde eller närstående till denne lider skada eller men” och att sekretess därför gällde. Det Polisens rättsavdelning ansåg var skyddsvärt i inspelningen var ”den enskildes röst och tonläge”.

Den bedömning som ska göras i sekretessmål beträffande avlidna personer grundar sig på den bedömning som görs enligt bestämmelsen om förtal av avliden, som tagits upp flera gånger i närtid: ”Förtal av avliden skall medföra ansvar enligt 1 eller 2 §, om gärningen är sårande för de efterlevande eller den eljest, med beaktande av den tid som förflutit sedan den avlidne var i livet samt omständigheterna i övrigt, kan anses kränka den frid, som bör tillkomma den avlidne”. Åklagaren Zilla Hirsch har inlett förundersökning om förtal av avliden, eftersom Stig Engström i Netflix-serien ”Den osannolika mördaren” utpekats som Olof Palmes baneman. Det finns såvitt känt inte några brottmål där det har prövats vad som utgör en kränkning av ”den frid, som bör tillkomma” en avliden person. Detta har inte blivit aktuellt i de förtalsdomar som är kända, eftersom de avlidna personerna har haft efterlevande som har sårats av utpekandena. Emellertid har alltså prövningen gjorts i en stor mängd sekretessmål.

Avsnitts reporter överklagade Polisens beslut till Kammarrätten i Stockholm och konstaterade att Engström var avliden och inte kunde betraktas som förtalad genom att förhöret lämnades ut. Förhöret finns tillgängligt i utskrift. Engström har förekommit i media med röst och bild och vittnesförhör med honom i två domstolar är allmänt tillgängliga. Polismyndigheten insåg då att Stig Engström var avliden, men hävdade i ett yttrande att ”utlämnande kan anses kränka den frid som bör tillkomma” honom. Detta för att Engström ”pekats ut som misstänkt för allvarlig brottslighet” och ”det nu aktuella förhöret är betydligt längre än de förhör som finns allmänt tillgängliga”. Men menade att ”vissa uppgifter till sin natur är av sådan karaktär att det med fog kan antas att de är sådana som den avlidne inte vill ska komma till allmän kännedom”, och tog som exempel upp ”uppgifter som lämnats av en person som senare varit misstänkt, misstänkliggjord eller förekommit i utredningen på annat integritetskänsligt sätt”. Skillnaden mellan de offentliga domstolsförhören med Engström och det aktuella förhöret var ”de sekretessgrunder och skaderekvisit som tillfaller de olika inspelningarna”. Man skrev att ”[m]edan en förhandling i tingsrätten och härrörande material som huvudregel är offentligt, är en nedlagd förundersökning som huvudregel sekretessbelagd.”

Att förhör och framträdanden i media finns tillgängliga ”innebär i sig inte att SE:s röst som sådan, och särskilt inte i alla sammanhang, är allmänt känd på så sätt att den inte ska omfattas av sekretess”, ansåg man vidare. Om ljudinspelningar lämnas ut ”finns en risk för men genom spekulation om och tolkningar av sättet på vilket personen svarar, eventuell tvekan, osäkerhet, röstläge eller annan nyansering”, framförde Polisens jurist. En annan jurist, som arbetar med sekretessfrågor, säger till Avsnitt att Polisens bedömning ”är trams”. Hon tycker att det är märkligt ”att hemlighålla något som den avlidne själv inte ens verkar ha velat dölja någonsin” och därtill ”en röst som redan har hörts” på Stig Engströms eget initiativ.

Avsnitts reporter argumenterade grundligt för sin sak och gav in och åberopade en mängd handlingar – och fick till sist gehör. ”Kammarrätten bifaller överklagandet och bestämmer att [reportern] ska få ta del av den begärda ljudupptagningen” beslutade en enhällig kammarrätt i en dom som expedierades den 27 januari. Angående den sekretessbestämmelse som Polismyndigheten anfört och betraktat som stöd för att sekretess skulle vara huvudregel, skrev man att den inte kunde tillämpas enligt sin ordalydelse på en avliden person. ”Istället bör presumtionen, med beaktande enbart av hänsynen till den avlidne själv, vara att en uppgift är offentlig om den inte kan anses kränka den frid som tillkommer den avlidne. Att den avlidne före sin död har uttalat en vilja att vissa uppgifter ska förbli hemliga kan enligt kammarrättens mening beaktas om uppgifterna är av integritetskänslig karaktär, men knappast om de i sig är harmlösa”, uttalade kammarrätten, vars ordförande var lagmannen och coronautredaren Peder Liljeqvist.

Kammarrättens ledamöter hade tagit del av ljudinspelningen och skrev bl.a.: ”Det får anses vara allmänt känt att Stig Engström förekommer i utredningen om mordet på Olof Palme och att han förhörts av polisen. Det finns inspelningar av Stig Engströms röst på internet. [Avsnitts reporter] har bl.a. gett in en intervju med Stig Engström och två inspelningar från rättegången mot Christer Pettersson. Mot denna bakgrund bedömer kammarrätten att tilläggsinformationen till det skriftliga protokollet i form av Stig Engströms röst och tonläge, inte är av sådan karaktär att den kan anses kränka den frid som tillkommer honom. Överklagandet ska därför bifallas och [reportern] ska få ta del av ljudupptagningen av förhöret med Stig Engström.

Kammarrättens vederhäftiga dom kan inte överklagas av Polismyndigheten, som alltså måste tillhandahålla Avsnitt förhöret, som finns överfört till elektronisk form. Någon elektronisk kopia behöver dock inte tillhandahållas enligt grundlagen. (Om rätten till kopior, se denna artikel.)

Kalix, IT-attacken och offentlighetsprincipen

Det har omskrivits i flera medier att en allvarlig IT-attack mot Kalix kommun i Norrbotten har förövats. Ännu synes det inte finnas någon prognos gällande när attacken är över, och det senaste som stått att läsa (i Dagens Nyheter) är att IT-systemen i Kalix fortfarande är nere. Man ställer sig frågan om det är möjligt för en myndighet att uppfylla sina grundlagsenliga förpliktelser om man inte har tillgång till e-post och elektroniska dokument. Allmänna handlingar ska ju kunna lämnas ut genast enligt 2 kap. 15 § tryckfrihetsförordningen.

Det kan dock konstateras att datorhaverier och dylika skeenden tidigare har betraktats som ”betydande hinder” mot utlämnande av allmänna handlingar på plats hos en myndighet. Statskontoret skrev redan i rapporten ”Offentlighet & IT” (2002:1) att ”tillfälliga tekniska avbrott” kan utgöra betydande hinder (s. 28). Kraschat datorsystem har även i praxis betraktats som ett betydande hinder och nämns även i den juridiska litteraturen. Således borde Kalix kommun inte behöva tillhandahålla elektroniska handlingar man för tillfället inte kommer åt. Kopior kan man rimligen inte heller behöva framställa omgående; sådana ska ju lämnas ut ”skyndsamt” men skyndsamhetskravet är i denna del mer flexibelt än det enligt 2 kap. 15 §.’

Kalix kommun torde således kunna besluta att avslå en begäran om att få del av handlingar på stället just nu. Att ignorera framställningar som inkommer per telefon, telefax eller genom besök på kommunen är dock givetvis inte möjligt, utan korrekta svar måste ges även i en krissituation. I värsta fall får man skriva beslut för hand, något som tidigare förekommit (och förstås var norm i äldre tid).

Ingen JO-kritik mot Hörby kommun

Flera, bl.a. Samhällsmagasinet Avsnitt och Grävande Journalister, har reagerat på att journalisten Peter Kadhammar i februari blev övervakad – bl.a. av en chef som satt mittemot honom – när han tog del av Hörby kommuns diarium. Kadhammar har själv skrivit om händelsen, som finns på bild. Professor Mårten Schultz skrev den 1 mars att det väl inte är omöjligt ”att detta i förlängningen kan bli en förundersökning om tjänstefel”, efter att Avsnitt skickat en lång anmälan till Justitieombudsmannen (riksdagens ombudsmän).

Idag beslutade justitieombudsmannen Per Lennerbrant att inte vidta några åtgärder mot Hörby kommun. ”Jag har läst anmälan och tidningsartiklar som rör den anmälda händelsen. Det som har kommit fram ger inte anledning till någon åtgärd eller något uttalande från min sida. Ärendet avslutas.” skriver Lennerbrant i sitt korta beslut.

Eftersom riksdagens ombudsmän har s.k. diskretionär prövningsrätt (se bl a s 38 i denna bok), och alltså själv fritt kan bestämma vad som tas upp till prövning och inte, innebär JO:s beslut naturligtvis inte att Hörby kommuns förfarande har varit lagenligt. JO:s beslut kan inte heller överklagas eller angripas med andra rättsmedel.

Utlämnande av skäggintyg skadar förundersökning om mord

En av Avsnitts reportrar fick ett tips om att en person, som förhörts och avförts i förundersökningen om dubbelmordet i Linköping i oktober år 2004, gett in ett intyg till polisen om att han inte hade skägg vid tidpunkten för mordet. Reportern begärde ut intyget.

År 2017 fick Avsnitts dåvarande utgivare Robin Enander nej. Polismyndigheten ansåg att uppgiften omfattades av sekretess till skydd för enskild, eftersom det kan vara mycket känsligt för en enskild att överhuvudtaget ha förekommit i en förundersökning. Att röja ”uppgiften om att en sådan handling över huvud taget existerar [skulle] avslöja uppgifter om vilka enskilda som förekommer i förundersökningen”. Förundersökningsledaren, kommissarie Jan Staaf, ansåg även att det ”är svårt att på förhand avgöra exakt vilka uppgifter som kan röjas utan att det fortsatta arbetet med förundersökningen tar skada”. Därför påstod Polismyndigheten att även förundersökningssekretess förelåg.

Efter en ny begäran i år gjorde Polismyndigheten samma bedömning. Här har myndigheten bara angett att ”[d]et skulle vara ytterst vanskligt för myndigheten att göra någon annan bedömning än ansvarig handläggare”. Förundersökningsledaren – samme Jan Staaf – har överhuvudtaget inte motiverat sitt ställningstagande i sekretessfrågan, utan bara citerat lagtexten i offentlighets- och sekretesslagen. Efter att saken tagits till Kammarrätten i Stockholm har kammarrätten nu avslagit Avsnitts överklagande. ”Kammarrätten instämmer i Polismyndighetens bedömning att ett röjande av om begärd handling överhuvudtaget existerar är en sådan uppgift som omfattas av sekretess enligt 18 kap. 1 § och 35 kap. 1 § OSL” lyder den (illa skrivna) motiveringen.

Uppenbarligen kan alltså förundersökningen om dubbelmordet skadas av att det röjs att en viss person, som aldrig har varit misstänkt för mordet, inte hade skägg den 19 oktober 2004. Detta är tydligen en uppgift som omfattas av tystnadsplikt, och den som lämnar ut skäggintyget skulle kunna åtalas för detta. Man kan ifrågasätta om förundersökningssekretess inte anförs alltför slentrianmässigt att förundersökningsledare – och kammarrättsdomare – som saknar nödvändiga kunskaper om offentlighetsprincipen och de regler som den består av.

Kammarrättsavgörande: En redaktions svar till en tipsare, inklusive tipset, är en allmän handling

En person skickade ett tips till tidningen Hav & Vatten. Redaktionen för tidningen svarade på tipset via e-post. Avsnitts reporter begärde ut redaktionens svar till tipsaren. Havs- och vattenmyndigheten, som drev tidningen, hävdade att svaret inte var en allmän handling, i och med att tips till en myndighets tidning inte är en allmän handling. Tidigare höll kammarrätten med om detta, men nu har en ny prövning gjorts sedan Högsta förvaltningsdomstolen beslutat att e-postloggar som röjer en tipsares identitet ska lämnas ut.

Kammarrätten i Göteborg skriver i sitt beslut idag att svaret från redaktionen är en expedierad allmän handling, och att detta gäller ”oavsett att handlingen återger innehållet i en annan handling, som enligt 2 kap. 14 § första stycket 2 TF inte är en allmän handling”, dvs. själva tipset. Både svaret från redaktionen, och tipset som finns i svarsmejlet, ska alltså lämnas ut om inte sekretess föreligger. Kammarrätten återförvisar därför målet till Havs- och vattenmyndigheten för sekretessprövning.

Lärdomar som kan dras är följande:

1) Offentlighetsprincipen går före meddelarskyddet även beträffande svar från en redaktion till en tipsare
2) En allmän handling som återger innehållet i en icke-allmän handling är allmän i sin helhet

Intagnas föreningsfrihet utreds av JO

Genom en källa fick Avsnitt del av beslut som visade att en anstalt beslutat om huruvida en intagen på en kvinnoanstalt fick gå in i och gå ur anstaltens förtroenderåd. Avsnitt har tidigare skrivit om att Kriminalvården inte alltid följt grundlagens tydliga bud. Eftersom förtroenderådet är en sammanslutning av intagna bedömde Avsnitt att förfarandet stred mot den grundlagsskyddade föreningsfriheten, och skickade besluten till Justitieombudsmannen. Nu har JO skickat remiss till Kriminalvårdens huvudkontor och anmodat myndighetens jurister att yttra sig över Avsnitts anmälan.

Otillräckligt förslag om missbruk av offentlighetsprincipen

Den 2 juni kom en departementspromemoria från ensamutredaren Ju 2016:C, rådmannen Maria Hellberg, angående ”frekventa och omfattande ärenden om utlämnande av allmän handling”. Avsnitts utgivarförening har i ett yttrande kommenterat utredningen, som innehåller vissa felaktiga uppgifter om gällande rätt och som i övrigt inte ger myndigheterna några verktyg för att stävja missbruk av rätten att ta del av allmänna handlingar på stället.

Uppgifter om var en intagen kvinna med skyddad identitet befinner sig lämnas ut

av Torsten Johannesson

En man begärde i juni hos kvinnoanstalten Färingsö att få del av alla strafftidsbeslut för intagna på anstalten som hade s k skyddad identitet. I strafftidsbeslut, som fattas i början av en intagens verkställighet, finns inga uppgifter om var den intagne befinner sig, utan bara uppgifter om personens namn, personnummer, straffets längd, domstol som dömde personen m.m. Strafftidsbesluten omfattas inte av kriminalvårdssekretess. En intagen med s k skyddad identitet fanns på anstalten vid tidpunkten för begäran.

Kriminalvården maskerade uppgifter om den intagnes namn, personnummer, domstol, målnummer och häkte. Som stöd för detta använde myndigheten en bestämmelse som ska skydda personer med s k skyddad identitet, och andra särskilt utsatta personer. Bestämmelsen (21 kap. 3 § offentlighets- och sekretesslagen) ger möjlighet att ta bort ”uppgift om en enskilds bostadsadress eller annan jämförbar uppgift som kan lämna upplysning om var den enskilde bor stadigvarande eller tillfälligt”. Kriminalvården skrev att det på anstalter i säkerhetsklass 2 och 3 är möjligt för den som vill hota, trakassera eller skada en särskilt utsatt intagen, att göra detta på t.ex. en rastgård, utan att myndigheten i varje tänkbart fall kan förhindra detta.

Mannen överklagade anstaltens beslut om maskering.

Kammarrätten i Jönköping, som nu (18 oktober) har prövat frågan, konstaterar att strafftidsbeslutet innehåller sådana uppgifter som, ”tillsammans med det sätt varpå [mannen] framställde sin begäran, avslöjar var den intagne för tillfället befinner sig”. Eftersom uppgifterna om namn, personnummer etc. inte är jämförliga med uppgifter om bostadsadress, kan sekretessbestämmelsen inte tillämpas på dem. Domstolen skriver i sin dom att ”inskränkningar i den grundlagsskyddande rättigheten att ta del av allmänna handlingar måste framgå tydligt av offentlighets- och sekretesslagen och bör således inte bli föremål för tolkning”.  Strafftidsbeslutet ska därför lämnas ut av Kriminalvården. Kammarrättens beslut kan inte överklagas.

Sekretessfrågan var i maj föremål för ett beslut av Justitieombudsmannen (JO), som då kom till samma resultat som kammarrätten. Då var det anstalten Visby som i september 2015 hade maskerat personuppgifter i flera strafftidsbeslut. Den man som begärde ut strafftidsbeslutet från anstalten Färingsö åberopade JO:s beslut.

Det som kan konstateras är att sekretesskyddet är klart otillräckligt för sådana intagna i landets kriminalvårdsanstalter, som har skyddad identitet.