Lambertz förlorar mot staten

Göran Lambertz stämde staten efter att han i våras häktats och frigivits utan åtal. Den tidigare justitiekanslern tillika lagrådsledamoten misstänktes då för våldtäkt, och har riktat skarp kritik mot åklagarens och polisens sätt att sköta utredningen. Stockholms tingsrätt ger idag staten rätt i skadeståndsmålet. Staten är endast skyldig att betala de 18 520 man medgett i anledning av själva frihetsberövandet, medan Lambertz förpliktas att betala statens rättegångskostnader på 222 000 kronor.

En huvudpunkt i Lambertz resonemang var att man under förundersökningen borde ha undersökt målsägandens bakgrund (och då skulle ha funnit att hon förekom i andra ärenden där åtal om våldtäkt inte väckts eller hade ogillats). Om detta skriver tingsrätten bl.a.: ”Enligt domstolen är det inte rimligt och inte heller lämpligt att de brottsutredande myndigheterna gör rutinmässiga kontroller av en anmälares bakgrund. Det kan dessutom finnas sekretessrelaterade hinder mot att utföra sådana kontroller. Fördjupningar i denna typ av frågor bör ske först om omständigheterna i det enskilda fallet ger skälig anledning till det. […] Att målsäganden i våldtäktsutredningar tidigare blivit utsatt för liknande brottslighet torde tyvärr inte vara ovanligt och kan inte anses tala vare sig för eller emot att målsäganden är trovärdig. Det utgör, enligt domstolen, därmed i sig inte skäl att kontrollera målsägandens bakgrund.

Angående att målsäganden fabriksåterställt sin telefon innan den lämnades till polisen i detta och ett tidigare ärende skriver tingsrätten: ”Att målsäganden fabriksåterställt sin telefon innan den lämnats in till polisen i båda ärendena är en udda omständighet som förtjänade ytterligare efterforskningar. Det kan emellertid finnas flera förklaringar till varför en person inte vill lämna ifrån sig sin telefon och det är inte en omständighet som ensam kullkastar utredningen eller målsägandens trovärdighet.

Åklagarens åtgärder i denna del var inte oriktiga. Tingsrätten finner även att målsägandens uppgifter vid förhör inte gav anledning till andra åtgärder från polis och åklagares sida, eller att man skulle ha bedömt målsägandens hemliga inspelningar av sina samtal med Lambertz på ett felaktigt sätt. Polis och åklagare vidtog tillräckliga åtgärder med anledning av att målsäganden fabriksåterställde sin telefon.

Lambertz har menat att polisen lurade honom att tro att han i en inspelning medgett att han tagit av målsägandens klänning, något han kallat ”klänningsbluffen”. I denna del skriver tingsrätten bl.a. att det är ”en fullt rimlig tolkning” av det Lambertz sade ”att Göran Lambertz i vart fall försökt ta av målsägandens klänning.”. Mot bakgrund av detta hade polis och åklagare inte gjort sig skyldig till något fel.

Tingsrätten finner också att det inte visats att åklagaren undanhöll häktningsdomstolarna information (som talade till Lambertz fördel).

Lambertz hade gjort gällande att ursprungssannolikheten för att en 70-åring begår våldtäkt är väldigt låg. Om detta skriver tingsrätten att ”[o]avsett den teoretiska ursprungssannolikheten måste varje fall bedömas utifrån den bevisning som är för handen i varje enskilt fall.”

Åklagarens motivering för att lägga ned förundersökningen, att det inte går att bevisa brott, är enligt tingsrätten normal och utgör inget fel.

Tingsrätten går således emot Göran Lambertz på varje av de 24 punkterna han listat. Man sammanfattar sina slutsatser på följande sätt: ”Vid en helhetsbedömning anser tingsrätten att det inte har framkommit att polis eller åklagare har gjort sig skyldiga till sådana fel, försummelser eller brott, varken på de enskilda punkterna eller sammantaget, som medför skadeståndsansvar för staten för ekonomisk skada, sakskada eller ideell skada utöver vad som medgetts av staten.”

Tingsrätten bestod av två kvinnor och en man, och domen är enhällig. Lambertz har tre veckor på sig att överklaga den till Svea hovrätt.

”Den osannolika mördaren” anmäld för förtal av avliden

Innefattar den nya Netflixserien ”Den osannolika mördaren” och trailern till denna – som skildrar scenariot att den av försäkringsbolaget Skandia anställde grafikern kallad ”Skandiamannen” var statsminister Olof Palmes baneman – brottet förtal av avliden? Det menar en person som har skickat en anmälan till Justitiekanslern under lördagen, vilken Avsnitt har tagit del av genom ett tips. Justitiekanslern är exklusiv åklagare när det gäller yttrandefrihetsbrott, dvs. publiceringsgärningar som utgör brott enligt yttrandefrihetsgrundlagen (som hänvisar till tryckfrihetsförordningen). Förtal av avliden kan i regel bara åtalas av ”den avlidnes efterlevande make, bröstarvinge, förälder eller syskon”, och ”Skandiamannen” har inte några sådana anhöriga i livet. Det finns dock en ventil i lagen: åklagare (och alltså även Justitiekanslern) kan åtala för brottet ”om åtal av särskilda skäl anses påkallat från allmän synpunkt”. Det är oerhört ovanligt att Justitiekanslern väcker åtal för förtal (även om det har hänt), och än mindre för förtal av avliden. Tröskeln är onekligen hög. Det återstår att se om Justitiekanslern som vanligt vägrar att ens ta ställning till om förtalsbrott har begåtts, eller om man faktiskt inleder förundersökning och för ärendet till åtal (förutsatt att detta är möjligt). I en förtalsprocess skulle bevisningen mot ”Skandiamannen” kunna nagelfaras (beroende på hur processen förs).

Nedan återges anmälan till JK, en anmälan som ovanligt nog innehåller viss juridisk argumentation. ”Skandiamannens” namn har dock ersatts med ”Skandiamannen”, länkar till Netflixserien och dess trailer har tagits bort och anmälarens uppgivna namn och ort har helt uteslutits. Länkar har ersatts med ”[länk]” och länkats i andra fall än de nyss nämnda. Även andra allmänt tillgängliga rättskällor har länkats av avsnitt. Att Avsnitt återger anmälan (Justitiekanslerns diarienummer 2021/7054), som förefaller kunna vara den första som gjorts angående serien i fråga, ska inte tolkas som att Avsnitt tar ställning i sakfrågan.

Anmälan om förtal av avliden

Netflix-serien ”Den osannolika mördaren” innefattar/utgör ett solklart fall av förtal av avliden enligt 5 kap. 4 § brottsbalken och 7 kap. 3 § 2 st. tryckfrihetsförordningen, riktat mot den utpekade Palmemördaren ”Skandiamannen”.

Detta är en juridisk självklarhet, trots en kort brasklapp i första avsnittets början och en knappt läsbar brasklapp i slutet av varje avsnitt. Sådana brasklappar brukar ingalunda godtas i Justitiekanslerns praxis (jfr t.ex. Justitiekanslerns beslut 2014-11-26, dnr 9020-14-30), särskilt som rena antydningar om grova brott tvivelsutan också utgör förtal enligt svensk rätt (jfr NJA 1966 s. 565, Hovrättens över Skåne och Blekinge dom 1993-03-16 i mål nr B 969/91 och Göta hovrätts dom 2011-06-01 i mål nr FT 2522-10 – se även prop. 1962:10, s. B 146). Att ett utpekande sker i skönlitteratur har aldrig utgjort ett hinder mot en fällande dom för förtal eller förtal av avliden (se t.ex. SvJT 1970 ref. s 2 och NJA 1959 C 203), och samma resonemang bör tillämpas på den typ av (av verkligheten ”inspirerad”) fiktion som det här rör sig om.

”Den som visar en enskild person på film får anses därigenom lämna de uppgifter om denne som filmen förmedlar” (NJA 1992 s. 594). Anklagelsen att någon har mördat statsministern utgör tveklöst förtal i teknisk mening enligt 5 kap. 1 § brottsbalken. Utpekandet torde dock i ett seriöst sammanhang kunna anses vara försvarligt (jfr RH 2002:39), även om det knappast är det i denna typ av underhållningsproduktion. Det saknas likväl skälig grund för (det i serien tydliga och omedelbara) påståendet att ”Skandiamannen” mördat statsministern, och inte heller åklagaren Krister Petersson, som lade ned förundersökningen, ansåg att bevisningen hade räckt för åtal mot ”Skandiamannen” om denne varit vid liv (se [länk]). Det kan överhuvudtaget inte beläggas exempelvis att ”Skandiamannen” hanterat ett vapen under den aktuella perioden.

Vissa uppgifter – som att ”Skandiamannen” skulle ha gjort sig av med kläderna han bar på mordnatten inför ett polisförhör – saknar helt stöd i kända fakta, och påstås inte heller i den bok som ligger till grund för serien. Detta i sig är en grov anklagelse mot ”Skandiamannen” om att ha manipulerat med bevisningen rörande statsministermordet.

Med hänsyn till den uppmärksamhet som utpekandet fått och vad det rör, måste grovt förtal anses vara för handen. Utpekandet kränker den frid som bör tillkomma den avlidne ”Skandiamannen”.

Eftersom rör sig om en händelse av stor betydelse för svenska folket – mordet på rikets statsminister – och ett allvarligt och grovt utpekande av (tillika ett karaktärsmord på) en avliden person, som även (i en klart mildare form) starkt kritiserats av Justitieombudsmannen (se JO:s beslut 2021-06-22, dnr 6673-2020), måste ett åtal för grovt förtal av särskilda skäl anses vara påkallat från allmän synpunkt. Så är särskilt fallet i och med att ”Skandiamannen” vid sin död inte kan anses ha varit någon offentlig person i riket och därtill saknar efterlevande make, bröstarvinge, förälder eller syskon i livet. Jfr även vad den efterlevande f.d. makan framför i [länk]. Filmmediet har, som bekant, betydligt större genomslagskraft än t.ex. en bok eller en artikel. Det är särskilt i fall då efterlevande saknas som den allmänna åtalsrätten får betydelse (se 1 LU 1967:10, s. 8). I ett fall som detta framstår det, enligt min uppfattning, närmast som en plikt för Justitiekanslern att ingripa med allmänt åtal. Här rör det sig om en betydligt grövre anklagelse än tidigare fall i publicerad JK-praxis (t.ex. JK:s ärenden 8455-12-32 och 4651-92-30), och, som sagt, en avliden vars anhöriga inte rättsligt kan freda hans frid, minne och ära från angrepp.

Det är säkerligen så att Netflix-serien enligt gällande rätt inte kan angripas enligt yttrandefrihetsgrundlagen på grund av att den av en eller annan anledning oskäligt betraktas som en ”utländsk” produktion, på liknande sätt som TV3-sändningar i NJA 2005 s. 884. För det fall att serien dock kan angripas enligt svensk grundlag vädjar jag till Justitiekanslern om ett sådant ingripande.

Utpekandet (dvs. uppgifter om att ”Skandiamannen”, som namnges, 1. ljuger om sin roll under mordnatten, 2. höll i ett vapen, 3. sammanträffade med makarna Palme på ett sätt som bara mördaren kan ha gjort och 4. flydde från mordplatsen, uppgifter som – tillsammans med texten ”MURDERER?” – starkt antyder att ”Skandiamannen” är mördaren) förekommer emellertid även i trailern för serien, som förekommer på denna grundlagsskyddade webbplats med ansvarig utgivare: [länk] Den återges även på andra webbplatser, som [länk], vars juridiska status jag inte förmått utreda. Rykten/påståenden om allvarliga brott, som framförs eller sprids vidare utan att gendrivas, innefattar som bekant förtal (jfr NJA 1966 s. 565 och NJA 1990 s. 231). Så måste vara fallet även om det rör sig om reklam och kommersiell spekulation (jfr Göteborgs tingsrätts dom 2018-04-24 i mål nr B 3682-16, om hets mot folkgrupp på ett skivbolags webbplats). Allmänt åtal bör därför väckas mot de grundlagsskyddade medier som själva spritt serien eller dess trailer.

Snus är snus och strunt är strunt, om ock i pseudohistorisk underhållningsteve.

[ort] den 13 november 2021,

[Namn]

Bedömning: Alexander Bard har inte begått hets mot folkgrupp

På förfrågan av TT har nedanstående summariska bedömning skickats idag, angående Alexander Bards utspel om Black Lives Matter. Avsnitt har fått möjlighet att publicera bedömningen. Det kan noteras att en annan organisation än föreningen Juridikfronten idag har skickat en anmälan om hets mot folkgrupp till polisen.
Yttrandefriheten anses särskilt stark i den politiska debatten, och även stötande och provokativa yttranden tillåts. Ett uttalande som ytligt sett angriper en viss grupp, men i själva verket är riktad mot vissa åsikter som företräds av medlemmar av denna grupp, faller utanför tillämpningsområdet för bestämmelserna om hets mot folkgrupp. Det krävs att ett yttrande klart överskrider gränsen för en saklig och vederhäftig diskussion, för att det ska kunna vara straffbart.
Jag uppfattar uttalandet som så att det, även om det kan uppfattas som generaliserande och riktat mot svarta, i själva verket är riktat mot den politiska rörelsen BLM och dess tillvägagångssätt och teoretiska utgångspunkt, som Bard uppfattar detta. Här kan man även beakta att Bard skriver att han är äcklad av BLM. Det finns ingenting i tweeten som antyder att svarta skulle vara (av kulturella eller biologiska skäl) oförmögna att studera, arbeta, tala sanning etc., vilket skiljer uttalandet från sådan hatpropaganda man finner hos nazister. Min sammantagna bedömning är därför att uttalandet inte är straffbart enligt gällande rätt.

Våldsfilm inte brottslig

Sverigedemokraternas officiella Twitterkonto (sdriks) spred den 19 februari en mobilfilm som tillhandahållits på den SD-vänliga nyhetssajten Samhällsnytt, med kommentaren ”Stoppa svenskfientligheten.” Filmen visade en kvinna som blev misshandlad av manspersoner som bl.a. skrek ”Döda henne, والله”.

Filmen blev anmäld till Justitiekanslern och anmälaren menade att det rörde sig om olaga våldsskildring.

Olaga våldsskildring kan bestraffas enligt 5 kap. 2 § yttrandefrihetsgrundlagen om det ”innebär att någon genom rörliga bilder närgånget eller utdraget skildrar grovt våld mot människor eller djur med uppsåt att framställningen sprids”.

Justitiekanslern beslutade idag att inte inleda förundersökning, och skriver: ”Den aktuella filmen visar en allvarlig och hänsynslös typ av våld som flera personer utövar mot en person som större delen av tiden ligger ned. Filmen är 39 sekunder lång. Våld förekommer under en betydande del av tiden. Det är ändå inte klart att våldet är att betrakta som grovt på det sätt som krävs i bestämmelsen om olaga våldsskildring. Skildringen av våldet kan inte heller betecknas som närgången eller utdragen i straffbestämmelsens mening. Det finns av dessa skäl inte anledning att anta att olaga våldsskildring har begåtts genom den aktuella artikeln på samnytt.se. Artikeln innefattar inte heller något annat yttrandefrihetsbrott. Förundersökning ska därför inte inledas.”

JK anser sig obehörig att ta ställning till om SD:s spridning på Twitter varit straffbar eller inte, eftersom Twitter inte skyddas av yttrandefrihetsgrundlagen. Enligt Avsnitts mening borde det dock, i vart fall med hänsyn till grundlagarnas paraplyeffekt, vara uteslutet att väcka talan mot någon som spritt filmen via Twitter (såsom den som administrerar Sverigedemokraternas Twitterkonto).

Nazistiskt hot mot Peter Wolodarski inte straffbart

En bild (en s.k. mem) föreställande ”Hänga gubben” med barnprogramsfiguren Skurt och bokstäverna WOLODARSKI, på nazisajten Nordfront, är inte straffbart som olaga hot, enligt Justitiekanslern. Justitiekanslern uttalar i sitt beslut att ”även om bilden kan antas innefatta ett underförstått hot mot viss person”, anser hon sig inte ”kunna förvänta mig en fällande dom för olaga hot eller något annat yttrandefrihetsbrott”, eftersom det för att straffansvar ska komma i fråga krävs att ett yttrande har varit ägnat att framkalla ”allvarlig” rädsla hos den hotade.

Utlämnande av skäggintyg skadar förundersökning om mord

En av Avsnitts reportrar fick ett tips om att en person, som förhörts och avförts i förundersökningen om dubbelmordet i Linköping i oktober år 2004, gett in ett intyg till polisen om att han inte hade skägg vid tidpunkten för mordet. Reportern begärde ut intyget.

År 2017 fick Avsnitts dåvarande utgivare Robin Enander nej. Polismyndigheten ansåg att uppgiften omfattades av sekretess till skydd för enskild, eftersom det kan vara mycket känsligt för en enskild att överhuvudtaget ha förekommit i en förundersökning. Att röja ”uppgiften om att en sådan handling över huvud taget existerar [skulle] avslöja uppgifter om vilka enskilda som förekommer i förundersökningen”. Förundersökningsledaren, kommissarie Jan Staaf, ansåg även att det ”är svårt att på förhand avgöra exakt vilka uppgifter som kan röjas utan att det fortsatta arbetet med förundersökningen tar skada”. Därför påstod Polismyndigheten att även förundersökningssekretess förelåg.

Efter en ny begäran i år gjorde Polismyndigheten samma bedömning. Här har myndigheten bara angett att ”[d]et skulle vara ytterst vanskligt för myndigheten att göra någon annan bedömning än ansvarig handläggare”. Förundersökningsledaren – samme Jan Staaf – har överhuvudtaget inte motiverat sitt ställningstagande i sekretessfrågan, utan bara citerat lagtexten i offentlighets- och sekretesslagen. Efter att saken tagits till Kammarrätten i Stockholm har kammarrätten nu avslagit Avsnitts överklagande. ”Kammarrätten instämmer i Polismyndighetens bedömning att ett röjande av om begärd handling överhuvudtaget existerar är en sådan uppgift som omfattas av sekretess enligt 18 kap. 1 § och 35 kap. 1 § OSL” lyder den (illa skrivna) motiveringen.

Uppenbarligen kan alltså förundersökningen om dubbelmordet skadas av att det röjs att en viss person, som aldrig har varit misstänkt för mordet, inte hade skägg den 19 oktober 2004. Detta är tydligen en uppgift som omfattas av tystnadsplikt, och den som lämnar ut skäggintyget skulle kunna åtalas för detta. Man kan ifrågasätta om förundersökningssekretess inte anförs alltför slentrianmässigt att förundersökningsledare – och kammarrättsdomare – som saknar nödvändiga kunskaper om offentlighetsprincipen och de regler som den består av.

Tingsrättsdom: Willy Silberstein blev förtalad vid nazistdemonstration

30707569_397558924044538_5878103897846841344_n
Ombuden och juris studerandena Robin Enander och Johan Nordqvist, med juryns utlåtande om plakatet

Den 30 september 2017 demonstrerade nazistiska Nordiska motståndsrörelsen, NMR, i Göteborg. Demonstranterna bar plakat på vilka olika kända svenskar – bl.a. personer med judisk bakgrund – kallades ”förbrytare”. Den f.d. journalisten Willy Silberstein var en av de utpekade, och han anmälde plakatet där hans namn och bild förekom. Justitiekanslern, som är ensam åklagare då det gäller brott i tryckta skrifter, fann att plakatet inte var en tryckt skrift, och att hon därför inte var behörig. Vanlig åklagare inledde förundersökning om förtal, men lade ned den eftersom plakatets bärare inte kunde identifieras.

Willy Silberstein vidtog då den ovanliga åtgärden att med hjälp av föreningen Juridikfronten ansöka om att plakatet skulle konfiskeras. Målet hos Göteborgs tingsrätt blev ett mycket ovanligt brottmål tillika tryckfrihetsmål, utan någon person på den åtalades bänk. Först fann tingsrätten att målet inte kunde tas upp utan att Willy Silberstein betalade en ansökningsavgift. Hovrätten kom dock fram till att tingsrättens bedömning var felaktig och att ansökan om konfiskation skulle prövas utan avgift. Efter en huvudförhandling i tingsrätten den 18 april fann en tryckfrihetsjury att plakatet innefattade förtal av Willy Silberstein. De tre juristdomare som tilldelats målet skulle därför pröva om skriften var brottslig och om den kan konfiskeras.

Idag kom tingsrättens dom. ”Genom att på plakatet anges som förbrytare har Vilhelm Silberstein utpekats som brottslig eller klandervärd i sitt levnadssätt. Uppgiften är objektivt sett nedsättande för hans anseende i omgivningen. Eftersom plakatet burits omkring vid nämnda demonstration har innehållet fått en vid spridning. Den vidsträckta yttrandefrihet som är grundvalen i vårt demokratiska samhälle medför inte att det varit försvarligt att lämna uppgiften, som för övrigt enligt Vilhelm Silbersteins egna uppgifter och Kriminalvårdens intyg inte synes vara sann. Inte heller den kritikrätt som kan finnas mot offentliga personer berättigar uppgiften. Tingsrätten finner därför, lika med juryn, att plakatets innehåll är brottsligt som förtal”, skriver man.

Däremot anser tingsrätten inte att det är övervägande sannolikt eller ställt bortom varje rimligt tvivel att plakatet har framställts i tryckpress, vilket är en förutsättning för att det ska kunna konfiskeras enligt tryckfrihetsförordningen. Mycket talar för att NMR har tillgång till ett tryckeri, skriver rätten, men detta är inte tillräckligt. Förtalsbrottet är därmed inte ett tryckfrihetsbrott, och ansökan om konfiskation av plakatet avslås av rätten.

– Man får se domen som en delseger. Tingsrättens dom visar att det inte är förenligt med lagen att nazister utpekar enskilda som förbrytare vid sina demonstrationer, säger ett av Willy Silbersteins tre ombud.

Beslagtagna handlingar är allmänna och en friad man kan få tillbaka sina privata bilder

ringsjon
En bild på anstalten Ringsjön, Stehag. Telefonen där bilden fanns blev föremål för beslag av polisen, och bilden var under en period alltså en allmän handling.

En man var länge misstänkt för upphovsrättsbrott, men friades efter en lång process. Solna tingsrätt beslutade att förverka mannens hårddisk, som tagits i beslag. Bestämmelser om förverkande finns bl.a. i brottsbalken. Detta fick till följd att hårddisken förstördes. Polisen har dock kvar en s.k. spegelkopia av hårddisken. När mannen i slutet av 2016 begärde ut sina privata bilder – bilder på hans familj och från hans barns uppväxt – nekades han detta av Polismyndigheten. Polismyndigheten ansåg att fotona inte var allmänna handlingar, och Kammarrätten i Stockholm tyckte, efter att mannen överklagat dit, att förverkandebeslutet innebar att polisen inte fick lämna ut bilderna till mannen. Att spegelkopian skulle kunna vara en allmän handling som skulle lämnas ut ”kan enligt kammarrättens mening inte vara förenligt med syftet med offentlighetsprincipen och tryckfrihetsförordningens bestämmelser om rätt att ta del av allmänna handlingar”, skrev man.

Samhällsmagasinet Avsnitt har tidigare skrivit om att frågan om beslagtagna handlingars status varit en tvistefråga i vart fall sedan 1990-talet, och vår analys skilde sig från kammarrättens. Inte kunde väl ett förverkande enligt brottsbalken ha någon betydelse för tillämpningen av bestämmelserna om allmänna handlingars offentlighet, som ju finns i tryckfrihetsförordningen, en grundlag? Grundlag ska ju gå före vanlig lag. Vi bestämde oss för att begära ut samma handlingar som mannen begärt ut, inte för att vi ville ha del av mannens privata fotografier, utan för att rikta rättspraxis rätt, och för att polisen inte skulle kunna slänga spegelkopian (något man inte får under tiden en rättslig prövning pågår).

Polismyndigheten och Kammarrätten i Stockholm upprepade sina tidigare ståndpunkter, trots vår argumentation, men vi gav oss inte. Högsta förvaltningsdomstolen, som endast beviljar prövningstillstånd i cirka två procent av de fall då någon överklagar ett kammarrättsavgörande, tog upp vårt överklagande.

Idag meddelades Högsta förvaltningsdomstolens dom. Beslagtagna handlingar är inkomna allmänna handlingar, oavsett om det rör sig om pappershandlingar eller elektroniska handlingar. ”Tryckfrihetsförordningen är grundlag och innehåller inte några bestämmelser som föreskriver undantag från regleringen om allmänna handlingars offentlighet såvitt avser handlingar som en myndighet har tagit i beslag”, skriver man. En (spegel)kopia är också en allmän handling ”eftersom kopian bara utgör ytterligare ett exemplar av det informationsinnehåll som finns lagrat på den fysiska informationsbäraren”. Man beslutade därför att skicka tillbaka ärendet till Polismyndigheten för sekretessprövning, något vi hade krävt.

En gammal tvistefråga har nu slitits, och en friad man kan, tack vare Samhällsmagasinet Avsnitt, begära ut och få sin privata fotografier från polisen. Vad Högsta förvaltningsdomstolens dom får för konsekvenser för polisens verksamhet återstår att se.

Utpekad kräver konfiskation av nazistplakat

nazidemo
Nordiska motståndsrörelsens demonstrationståg, med plakat.

Vid nazistiska Nordiska motståndsrörelsens demonstration i Göteborg den 30 september medförde demonstranterna en stor mängd plakat. Plakaten, som av kvaliteten att döma förefaller tryckta, utmålade vissa personer med judisk bakgrund, journalister, politiker, finansmän som ”FÖRBRYTARE!”.

Att peka ut någon som förbrytare torde vara ett typfall av förtal. Om man inte kan hitta den som skrivit en tryckt skrift, ansvarar förläggaren, tryckaren eller utspridaren, i denna ordning. Som exempel kan nämnas att en ung man som hissade en hakkorsfana utanför stadshuset i Eskilstuna på Adolf Hitlers födelsedag för en dryg månad sedan åtalades för hets mot folkgrupp såsom utspridare. ”Det saknas annan känd person som enligt 8 kap. tryckfrihetsförordningen är straffrättsligt ansvarig för innehållet i den tryckta skriften. [Mannen] är därför i egenskap av utspridare ansvarig för tryckfrihetsbrottet hets mot folkgrupp” skrev Justitiekanslern då i stämningsansökan.

En av de personer som utpekades som ”förbrytare” den 30 september har nu vidtagit den ovanliga åtgärden att ansöka om konfiskering av skriften vid tingsrätten. Det rör sig om en s.k. objektiv konfiskationstalan – dvs. en talan om att tingsrätten utifrån innehållet i skriften ska förklara att den är brottslig och konfiskera den. Det rättsliga stödet för denna åtgärd, när gärningsmannen är okänd, finns i 9 kap. 5 § tryckfrihetsförordningen, TF: ”Finnes ej någon, som enligt 8 kap. är för brottet ansvarig, eller kan ej stämning här i riket delgivas honom, må åklagaren eller målsäganden i stället för att väcka åtal göra ansökan om skriftens konfiskering”.

Konfiskering har förekommit i vissa mål om hets mot folkgrupp – bl.a. i ett mål mot förintelseförnekaren Ditlieb Felderer (se Svea hovrätts dom 1983-05-11 i mål nr 990/83; se även Svea hovrätts dom 2011-03-21 i mål nr B 6022-10, som gällde Svenska Motståndsrörelsens klistermärken, samt NJA 1956 s. 48). Avsnittredaktionen har endast hittat några få publicerade fall där konfiskation ägt rum i förtalsmål. Gustaf Adolf Gustdolfs roman ”Fölket i Hanbråka” konfiskerades 1959, eftersom den påstods ärekränka personer i Vankiva, och Gustdolf dömdes till fängelsestraff för ärekränkning (se NJA 1959 C 203); se även NJA 1952 C 653, som gällde tidskriften ”Fri kritik” och dess ärekränkning mot statsminister Tage Erlander, förra statsrådet Quensel och polisintendent Zetterquist. Konfiskation får konsekvensen att den som sprider skriften kan dömas för ett separat brott, till böter eller fängelse i maximalt ett år, enligt 6 kap., 3 § 2 st. TF. En annan följd är att ”att alla för spridning avsedda exemplar av skriften skola förstöras samt att med formar, stenar, stereotyper, plåtar och andra dylika, uteslutande för tryckningen av skriften användbara materialier skall så förfaras att missbruk därmed ej kan ske”, enligt 7 kap. 7 § TF.

I ansökan om konfiskering, som utarbetats av föreningen Juridikfronten, anger den utpekade: ”Det är för mig av största vikt att nazister inte tillåts att lögnaktigt framställa mig som brottslig i sin propaganda. Genom denna ansökan önskar jag försvåra NMR:s  möjligheter att i närtid medföra det aktuella plakatet vid dess  manifestationer eller demonstrationer. Även om tingsrättens beslut inte skulle medföra att plakatet förstörs, medför det i vart fall att det blir straffbart att sprida skriften.” I ansökan står även att ”Det finns knappast utrymme att vid tillämpning av TF väga in NMR:s demonstration och hur en nynazist skulle använda eller tolka ordet ‘förbrytare’, eller att beakta att det framstår som osannolikt att jag skulle vara en brottsling”.

Eftersom målet blir ett tryckfrihetsmål torde frågan om utpekandet av personen som förbrytare var brottsligt prövas av en tryckfrihetsjury.

Fanor vid nazistdemonstration inte brottsliga

Nazistiska Nordiska motståndsrörelsen, NMR, höll den 17 september en demonstration i centrala Göteborg, utan att dessförinnan söka tillstånd. Demonstrationsdeltagarna bar fanor med tyrrunan, ᛏ. En anmälare skrev till Justitiekanslern och bad om en prövning av huruvida bruket av runan – som i Tredje riket användes av Sturmabteilungs (SA) Reichführerschule (Rikets ledarskapsskola) och av den SS-frivilliga grenadjärdivisionen ”30 Januari” – var straffbart som hets mot folkgrupp.

Justitiekanslern, JK, beslutade idag (beslut 2017-10-16, dnr 9702-17.3.1) att inte inleda förundersökning om tryck- eller yttrandefrihetsbrott. ”Justitiekanslern har inte haft tillgång till något exemplar av fanorna men anser sig kunna pröva frågan om det finns skäl att inleda förundersökning såvitt gäller de aktuella fanorna”, skriver JK. JK:s prövning omfattade även användningen av tyrrunan på NMR:s webbplats Nordfront.se.

Justitiekanslern har tidigare vid ett flertal tillfällen bedömt tryckta skrifter där Nordiska motståndsrörelsens emblem i form av en tyrruna avbildats ensamt eller tillsammans med olika yttranden och då funnit att uppgifterna inte innefattade tryckfrihetsbrottet hets mot folkgruppDet finns inte nu skäl att göra någon annan bedömning. Detsamma gäller för bruket av tyrrunan på webbplatsen http://www.nordfront.se”, skriver JK Anna Skarhed, och hänvisar till tidigare beslut om ᛏ.

JK är exklusiv åklagare när det gäller tryckta skrifter och webbplatser som skyddas av yttrandefrihetsgrundlagen. JK:s beslut kan med hänsyn till grundlagarnas paraplyeffekt antas ha påverkan även på hur andra åklagare behandlar NMR:s föremål med tyrrunan på.