Intagnas föreningsfrihet utreds av JO

Genom en källa fick Avsnitt del av beslut som visade att en anstalt beslutat om huruvida en intagen på en kvinnoanstalt fick gå in i och gå ur anstaltens förtroenderåd. Avsnitt har tidigare skrivit om att Kriminalvården inte alltid följt grundlagens tydliga bud. Eftersom förtroenderådet är en sammanslutning av intagna bedömde Avsnitt att förfarandet stred mot den grundlagsskyddade föreningsfriheten, och skickade besluten till Justitieombudsmannen. Nu har JO skickat remiss till Kriminalvårdens huvudkontor och anmodat myndighetens jurister att yttra sig över Avsnitts anmälan.

Öppet brev från en före detta nazist: avsked

Vi skulle uppskatta om du som läsare bidrog till Samhällsmagasinet Avsnitts ideella verksamhet genom att skicka en gåva via Swish: 123 661 41 19 (märk ”Avsnitt”)

17918980_10206655669469088_993313426_n
Mikael Skillt Foto: Privat

Samhällsmagasinet Avsnitt publicerar i dag ett öppet brev, som även utkommit i Avsnitts tryckta upplaga (1/2017), skrivet av den tidigare nazisten Mikael Skillt. Efter många år i Svenska motståndsrörelsen (SMR, numer Nordiska motståndsrörelsen, NMR) lämnade han nynazismen bakom sig. Denna publicering kommer att åtföljas av en djuplodadande intervju med Skillt. I denna kommer läsaren att få en ännu mer detaljerad inblick i den organiserade nynazismen i Sverige, samt Skillts liv och förehavanden under sin aktiva tid och efter det att han lämnade nazismen. De åsikter som framförs i detta öppna brev företräder inte Samhällsmagasinet Avsnitt, utan utgör en ordagrann återgivelse av Mikael Skillts reflektioner över sitt liv. Vi har valt att publicera detta brev eftersom den berättelse som förtäljs innehåller kunskap om den samtida nazismen och hur vägen till organiserad nazism (och ut ur den) kan se ut.

Jag har gjort en lång ideologisk resa.

För mer än 20 år sedan tog jag en ståndpunkt i livet som få skulle göra frivilligt. När jag som 15-årig började sätta upp klisterlappar tog jag mina första stapplande steg in på den stig som skulle göra mig till en av Sveriges mest namnkunniga nazister.

Den polarisering som följde med åren gjorde mig mer radikaliserad och övertygad om att mina åsikter var rättfärdiga, att vägen till ett sunt samhälle gick genom blodig revolution. Åsikter som föll i god jord hos ledarskapet hos Svenska Motståndsrörelsen (SMR), vilka aktivt rekryterade mig. För första gången fann jag nu människor som tänkte som jag och ville nå samma mål som jag.

Min kamp fick nyvunnen kraft och jag gick in i min kanske intensivaste livsfas någonsin.

Någonstans i mitten av mitt långa engagemang inom SMR nås jag av en insikt. Jag inser att jag inte är nationalsocialist, mycket tack vare rekommendationerna, från det ledarskap jag var en del av, att läsa den ideologiska, nationalsocialistiska litteraturen. Men kanske även för att jag växte upp en aning.

Efter en konfliktfylld sista tid så väljer jag att lämna organisationen, modet jag fann till att lämna fick jag genom min dåvarande chef och nuvarande vän, som sett potentialen i mig och gett mig nya uppgifter på mitt arbete. Detta fick mig att fokusera på något mer konstruktivt.

Men en identitet som byggts under så många år bryter du inte över dagen och organisationer i den här miljön utan driftigt folk råder det inte brist på, så det tog inte lång tid innan jag återigen rekryterats till en organisation där jag kunde få fritt spelrum och ytterligare förstärka bilden av mig i min omgivnings ögon.

Efter ett mindre lyckat gästspel i Nationaldemokraterna (ND) befann jag mig sedan i Svenskarnas Parti, där jag genast sattes i arbete av en överarbetad partistyrelse. Samtidigt så förde min dåvarande chef ständiga diskussioner om vilka möjligheter jag kunde ha i livet om jag bara växlade om och fokuserade på vad som var bra för mig istället för vad som var bra för de som åkte snålskjuts på mitt arbete.

Sakta gled jag från rörelsen. Min chef var överlycklig och jag mådde för första gången på många år väldigt bra, då mitt engagemang gynnade mig själv istället för andra. Under den här tiden så tog en revolution form i Ukraina och hela min mentala förmåga var fokuserad på utvecklingen. Efter ett tufft val så tog jag farväl av Sverige och begav mig av på mitt livs viktigaste resa, en resa som gett mig sorg, lidande och lycka men även livsutveckling. Förutom att jag träffade mitt livs kärlek, tillika min nuvarande fru, så träffade jag människor som jag tidigare aldrig skulle umgåtts med på grund av mina egna fördomar. För kriget gav oss ingen annat val och med tiden så utvecklades en vänskap mellan oss, en vänskap som tvingade mig att rasera det som fanns kvar av min gamla identitet.

Ett förflutet likt mitt är inte lätt att göra sig fri från och fortfarande klistras nazist-etiketten på mig emellanåt. Detta trots att jag åtskilliga gånger klargjort att jag inte alls längre sympatiserar med de ideologiska ståndpunkter som finns i nationalsocialismen. Men bilden av mig står fast hos många och jag kommer vara brännmärkt av mitt förflutna en mycket lång tid eller kanske för evigt.

Samtidigt anser de som tidigare kallat mig sin vän att jag är en förrädare som förtjänar deportering eller värre. Hatet från mina tidigare vänner har stundtals varit så allvarligt att SÄPO bett mig tänka mig för om jag besöker Sverige. Detta innebär inte att jag tycker synd om mig själv. Det är konsekvenserna av mina egna val som satt mig i den här sitsen. Men det förklarar en del om det vakuum jag fastnat i. Jag sitter fast mellan den bild jag skapat av mig själv genom åren och den rörelse som en del tror att jag fortfarande tillhör.

Mina åsikter kan fortfarande inte beskrivas som politiskt korrekta då jag inte förespråkar en värld med öppna gränser eller en värld utan klara riktlinjer för dess medborgare. Jag älskar fortfarande inte alla människor, men jag ger i alla fall alla människor en chans att visa att de är goda människor och jag anser fortfarande att nationalstaten har ett syfte och jag önskar att den kommer att finnas kvar även för mina barn att uppleva, oavsett var i världen de växer upp.

Jag har inte som mening med texten att försöka framställa mig som ett offer eller söka sympatier utan det här är mitt sätt att gå vidare i livet och en del av det är att redogöra för den resa jag gjort men även sträcka ut en hand och säga förlåt till de jag sårat genom åren.

Jag förväntar mig inte att livet fortsättningsvis kommer vara lätt, men det kommer åtminstone vara lite lättare nu när jag lämnar en del av mitt bagage bakom mig och istället fokuserar på det som är positivt i mitt liv.

Mikael Skillt

Ledarsidorna.se och brevlådeföretagen

3765909892_09dc0b3680_b
Foto: Lodewijk van den Broek – licens CC BY 2.0

Ledarsidorna.se är en etablerad webbplats i den svenska politiska debatten på internet, med 8 768 följare på Facebook och en stor läsarkrets. 

Skribenterna på webbplatsen är välkända från den allmänna politiska debatten och utgörs av personer som, bland andraAnn Heberlein, teologie doktor vid Lunds universitet, och Magnus Norell, statsvetare, tidigare verksam vid bland annat Försvarshögskolan, SÄPO och MUST.

Enligt uppgifter på Ledarsidorna.se är Johan Westerholm redaktör och ansvarig utgivare.

Ledarsidorna.se beskriver sin verksamhet enligt följande:

Ledarsidorna.se är ett politiskt obunden webbaserat nyhetsmagasin. Systemkritisk, konsekvensneutral och ständigt i opposition.

Det uppges att sidan ”ägs av sina läsare”

Läsare, som tycker att kvaliteten är bra nog, får gärna donera i efterhand eller donera en, två eller tre kronor per dag i form av en månadsdonation. Ledarsidorna.se “ägs” därmed av sina läsare till skillnad från andra motsvarande aktörer.

Verksamheten beskrivs vidare som ”helt ideell”

Den granskande opinionsjournalistiken på Ledarsidorna.se drivs helt ideellt.

Under de senaste dygnen har dessa påståenden dock satts i fråga av en annan blogg, Ledarsidan.nu, mot vilken företrädare för Ledarsidorna.se riktat anklagelser om varumärkesintrång och brottslighet.

Samhällsmagasinet Avsnitt tar inte ställning i dessa två parters dispyt.

Däremot har vi, utifrån den information framkommit i inlägget på Ledarsidan.nu, funnit skäl att granska vissa omständigheter vidare. 

Vem står egentligen bakom Ledarsidorna.se?

I inlägget på Ledarsidan.nu uppmärksammas att det inkommit en ansökan till Patent- och registreringsverket (PRV) för det figurmärke som Ledarsidorna.se använder sig av som banner på sin hemsida.

Avsnitt kan bekräfta att det i PRV:s varumärkesdatabas  finns en sådan ansökan (nr 2016/07810) registrerad. Ansökan handläggs för närvarande av PRV. Något registrerat varumärke finns således inte ännu. 

Den ansökande parten är dock varken Johan Westerholm själv eller någon av de övriga skribenter som figurerar på Ledarsidorna.seutan ett Londonbaserat bolag med namnet Greycat Solutions Invest Ltd. Som ombud i varumärkesfrågan uppges i ansökan ett maltesiskt bolag med namnet Formir Group Ltd, på adressen 137 Spinola Road STJ 3011, St. Julians, Malta.

Brevlådeföretagen i London

Avsnitt har sökt i olika databaser, bland annat det brittiska bolagsverkets (Companies House) databas, på Greycat Solutions Invest Ltd.

Det har därvid framkommit att företaget är registrerat på samma adress som 15 592 andra företag, STRON HOUSE 100 PALL MALL SW1Y 5EA, LONDON, Storbritannien.

Greycat Solutions Invest Ltd tycks således vara ett så kallat ”brevlådeföretag”.

75 procent eller mer av aktierna i Greycat Solutions Invest Ltd ägs av Johan Westerholm, som utger sig sig för att vara ansvarig utgivare för Ledarsidorna.se. Företaget förvaltas av ett bolag som heter Stron Legal Services Ltd, på samma adress som Greycat Solutions Ltd är registrerat. 

Utöver detta företag är Johan Westerholm majoritetsägare och VD för två andra brevlådeföretag som även de förvaltas av Stron Legal Services Ltd och är registrerade på samma adress som både Stron Legal Services Ltd och Greycat Solutions Ltd. 

Det andra företaget heter Greycat Solutions Ltd  (sic! red. anm.) och det tredje Greycat Publishing Ltd.

Inget av företagen, som samtliga bildades under andra halvan av 2016, har ännu inkommit med någon redovisning av intäkter och kapital, utöver erforderligt aktiekapital.

Kopplingen till Malta

Stron Legal Services Ltd som förvaltar Johan Westerholms tre företag i London, har norrmannen Claes Michael Simonsen Zangenberg som VD. Stron Legal Services Ltd ägs i sin tur av det bolag som företräder Greycat Invest Solutions Ltd hos PRV, nämligen Formir Group Ltd på Malta.

Formir Group anger på sin hemsida att de tillhandahåller tjänster för att ”enkelt starta bolag” i hela världen, att de bistår med bildandet av så kallade ”off-shore corporations”, det vill säga företag registrerade i skatteparadis, samt en tjänst som innebär att de för klientens räkning öppnar bankkonton på olika platser i världen.

Längre än så här är svårt att komma.

Det saknas uppgifter om Johan Westerholms utländska företags omsättning i de publika registren.

Varför Johan Westerholm har valt att lägga upp sin verksamhet på det sätt vi redogjort för ovan, är således en fråga som ankommer bäst på honom att själv besvara.

Om inte annat är det ett spörsmål som läsarna av Ledarsidorna.se förtjänar att få besvarat. 

Det svenska bolaget

Avsnitt har ringt Skatteverket för att undersöka om det eventuellt finns någon ideell förening med namnet Ledarsidorna.se, men någon sådan finns i vart fall inte registrerad.

I Sverige har dock Johan Westerholm ett bolagsengagemang i Ledarsidorna LS AB, där han är styrelseordförande. Övriga i styrelsen är Westerholms familjemedlemmar. 

Vart går läsarnas donationer och reklamintäkterna?

På Ledarsidorna.se uppges att:

Alla donationer, stora som små, periodiska eller som engångs, går direkt in i verksamheten för att för var tid gällande branchavtal arvodera krönikörer, journalister, illustratörer, fotografer och webkostnader.

samt att

Den granskande opinionsjournalistiken på Ledarsidorna.se drivs helt ideellt.

Det verkar dock inte som att de intäkter som Ledarsidorna.se uppbär via donationer och reklam på hemsidan, går via det svenska bolaget Ledarsidorna LS AB. 

Med beaktande av att Ledarsidorna.se uppger sig betala arvoden enligt gällande branschavtal och med tanke på omfattningen av den publicering som sker, förefaller det i vart fall osannolikt att alla de intäkter som Ledarsidorna.se uppbär, via donationer och reklam på hemsidan, går via bolaget Ledarsidorna LS AB.

För bokslutsperioden 2016-04 redovisades nämligen inga intäkter och ett negativt resultat på 10 000 kr.

Frågan förblir obesvarad

De märkliga bolagskonstruktioner som vi åskådliggjort i denna artikel är såklart på intet sätt olagliga.

Men det medför många frågetecken kring vem eller vilket bolag som står bakom Ledarsidorna.se och förvaltar de intäkter som webbplatsen genererar.

Hur hanteras donationerna och utbetalningarna av arvoden? Vem står egentligen bakom Ledarsidorna.se? Är det det svenska bolaget som Johan Westerholm är styrelseordförande för, eller det Londonbaserade som ansökt om varumärkesskydd?

Och vem ansvarar egentligen för innehållet på Ledarsidorna.se?

Johan Westerholm uppger att han är ansvarig utgivare för Ledarsidorna.se.

Som ansvarig utgivare har man ett ensamansvar för allt material som publiceras på den aktuella webbplatsen. Detta följer av yttrandefrihetsgrundlagens ansvarsregler. Men för att denna ordning ska gälla krävs att webbplatsen har utgivningsbevis eller drivs av ett massmedieföretag, en redaktion för utgivning av periodisk tidskrift, eller en redaktion för radio- och tv-sändningar.

I frånvaro av grundlagsskydd ansvarar varje skribent ensamt för sina texter, för det fall straffansvar aktualiseras på grund av exempelvis förtal. En webbplats utan grundlagsskydd är heller inte undantagen från reglerna i personuppgiftslagen (PUL).

Enligt Myndigheten för press, radio och tv finns inget utgivningsbevis för Johan Westerholm eller Ledarsidorna.se. Det har heller inte gjorts någon databasanmälan för Ledarsidorna.se, vilket krävs enligt lag om den är kopplad till en massmedieaktör som åtnjuter automatiskt grundlagsskydd.

I juridisk bemärkelse förefaller det därför oklart om Johan Westerholm verkligen är ansvarig utgivare, vilket är något hans skribenter borde upplysas om. Det innebär också att den som vill lämna tips till Ledarsidorna.se kanske inte åtnjuter något meddelarskydd.

Om detta återkommer vi i nästa artikel. Fortsättning följer.

Samhällsmagasinet Avsnitt har vid upprepade tillfällen sökt Ledarsidorna.se och Johan Westerholm som inte velat kommentera uppgifterna i denna artikel.

”Tokstämningar” kan inte avvisas

I artikeln Vanliga juridikfel: 9 saker varje svensk borde veta rättar professor Mårten Schultz vad han (i stort sett med fullt fog) menar är vanliga misstag som journalister och andra gör när de skriver om juridiska frågor och dokument. Han har dock gjort ett väsentligt juridiskt misstag värt att notera.

Angående avvisning av ett käromål (dvs. att en domstol inte prövar ett krav i sak), som ska skiljas från att käromålet ogillas (dvs. att domstolen inte går med på det krav som någon har framställt), skriver Schultz:

Avvisning kan göras på formella grunder – sökanden har vänt sig till fel domstol – men också när ansökan är uppenbart orimlig.

Förr i tiden talade man ibland om tokstämningar – ”Jag vill ha 100 miljoner i skadestånd från statsministern för att han inte svarar på mina mejl” – och sådana stämningsansökningar förtjänar inte att behandlas på skattebetalarnas bekostnad.

Det här måste skiljas från när någon, åklagaren eller någon annan, förlorar ett mål.
Svensk rätt erkänner emellertid inte avvisning som laglig åtgärd mot ”tokstämningar” av det slag som Schultz nämner, dvs. fullständigt orimliga krav på ersättning. Det framgår indirekt av lagen som sådan – om en stämningsansökan inte avvisas ska stämning utfärdas, om inte käromålet ska ogillas såsom uppenbart ogrundat (se 42 kap. 5 § rättegångsbalken). Domstolen ska alltså göra en sakprövning av ”tokmålen” i så måtto att den ska konstatera att käromålet uppenbart inte har fog för sig och därför avslå kärandens krav. I ett sådant fall ska käromålet ogillas, inte avvisas (se t.ex. NJA 2013 s. 813 och hovrättens för Västra Sverige dom 2012-02-02 i mål nr B 4799-11). Detta är nödvändigt för att inte en ny talan ska kunna väckas om samma sak (se t.ex. hovrättens för Övre Norrland dom 2008-09-24 i mål nr T 365-08, där en uppenbart ogrundad talan väcktes efter ett ett tidigare käromål ogillats såsom uppenbart ogrundat; den nya ansökan avvisades i de delar som redan hade avgjorts genom den tidigare domen och ogillades i övrigt). Man kan alltså inte skilja det fall att ett käromål (eller ett åtal) ogillas för att det är uppenbart ogrundat från att käranden (eller den åtalande) förlorar målet, eftersom det är just detta som händer (se t.ex. tokmålen NJA 1992 B 7, NJA 2009 N 56 och NJA 2013 N 2). Den som väckt talan mot statsministern och begärt 100 miljoner i skadestånd för att ministern inte besvarat vederbörandes e-brev, hade fått sin skadeståndstalan ogillad och inte avvisad (jfr Högsta domstolens dom 2005-07-05 i mål nr T 344-04 som gällde befängda skadeståndskrav grundade på påstådda fel eller försummelser begångna av bl.a. statsministern). För övrigt kan det anmärkas att den som fått sin talan avvisad faktiskt har förlorat målet, om än inte efter en prövning i sak (jfr 18 kap. 5 § rättegångsbalken).

Det kan dock konstateras att vissa typer av käromål faktiskt inte är tillåtna, och därför ska avvisas på formella grunder (något Schultz nämner). T.ex. får en s.k. fastställelsetalan inte alltid föras (se 13 kap. 2 § rättegångsbalken). Enligt notisfallet NJA 2000 A 1 utgör det en otillåten fastställelsetalan att begära att en domstol ska fastställa att en viss person har begått ett brott. Rättsfallet gällde dock två yrkanden. Högsta domstolen gjorde skillnad mellan yrkandet om att rätten skulle fastställa att personen begått ett brott (som var otillåtet), och yrkandet om att rätten skulle fastställa att personen ådragit sig skadeståndsskyldighet mot kärandena på grund av det påstådda brottet (ett yrkande som var tillåtet men som ogillades efter prövning i sak).

Historiska JO-fall: Aftonbladet och generalfälttygmästaren

av Torsten Johannesson

Var och en har enligt tryckfrihetsförordningen rätt att ta del av allmänna och offentliga handlingar. Om en myndighet vägrar lämna ut en handling till en enskild, kan den enskilde överklaga myndighetens beslut till domstol. Så har det inte alltid varit. Under merparten av tidigare tryckfrihetsförordningars tid (dvs. de tryckfrihetsförordningar som gällde före 1949) kunde besluten om utlämnande inte överklagas, utan det enda sättet för den som nekats att ta del av en handling, att få del av den, var att klaga till Justitieombudsmannen (JO). JO kunde åtala tjänstemän som vidtagit åtgärder i strid mot lagen – t.ex. vägrat lämna ut offentliga handlingar.

I ett tidigt sådant rättsfall – JO 1859 s. 131 – hade en tillförordnad generalfälttygmästare, friherre Fabian Wrede, i april 1857 vägrat att låta Aftonbladets utgivare skriva av eller lösa ut en avskrift av en viss handling, som förvarades i Generalfälttygmästareexpeditionens arkiv. Det rörde sig om ett memorial med förslag om att Gillis Bildt (Carl Bildts farfarsfarfar) skulle efterträda en viss major, och grunden för Wredes vägran var att memorialet inte getts in till Lantförsvarsdepartementets kansliexpedition. Rikets ständers justitieombudsman konstaterade att handlingen hade undertecknats och utfärdats i behörig ordning, och därmed var offentlig redan innan det nått kansliexpeditionen. JO krävde disciplinär åtgärd mot generalfälttygmästaren.

Krigshovrätten dömde Wrede att undergå extra-judiciell bestraffning, och i utslag den 17 november 1858 gjorde Högsta domstolen samma bedömning. Det exakta straffet skulle bestämmas av chefen för lantförsvarsdepartementet. Departementschefen fastställde Wredes straff till 24 timmars arrest i eget tjänsterum, med rättighet att under tiden ta emot besök och förrätta sin tjänst. Det har även sagts att generalfälttygmästaren hade rätt att behålla sitt sidogevär under den kortvariga arresten. Något mer än en markering ville man uppenbarligen inte låta den dömde adelsmannen genomlida, men det var säkerligen tillräckligt vanärande att ha dömts i Högsta domstolen!

Förintelseförnekaren Ditlieb Felderer

av Martin Tunström

Ditlieb Felderer är en notorisk förintelseförnekare. Samhällsmagasinet Avsnitt presenterar härmed en unik och ingående sammanställning av Felderers liv och verksamhet.

Födelse och ursprung

Ditlieb Felderer föddes den 23 april 1942 i Innsbruck, Österrike, som då var en del av det stortyska riket. Sedermera, efter kriget, kom han och hans familj flytta till Italien. Efter en tid där flyttade dock familjen år 1950 till Sverige. Efter åtta år i Sverige utvandrade Felderer från Sverige år 1958. Enligt egna uppgifter ska Felderer 1959 konverterat till Jehovas vittnen och åkt på missioneringsuppdrag i USA och Kanada. I en telefoninspelning som återfinns på Youtube uppger Felderer även att han skulle vara jude. Tio år efter utvandringen (1968) flyttade dock Felderer tillbaka till Sverige och har sedan dess, enligt Skatteverket, haft sin hemvist i landet.

Felderer i Sverige och Anne Frank’s diary – a hoax

 I så väl Sverige som i utlandet är nog Felderer i huvudsak känd (eller snarare ökänd) för sitt engagemang inom den förintelseförnekande rörelsen. Felderer har författat en rad verk som “Anne Franks diary – a hoax” (1978 och 1979) och, under pseudonym, “Auschwitz exit : a field guide and an investigation into the holocaust” (1979). När den kände förintelseförnekaren Ernst Zündel 1988 ställdes inför rätta för sin förnekelse vittnade Felderer till Zündels fördel. Utöver det har Felderer fått artiklar publicerade i The Journal of Historical Review, som är en periodisk tidskrift för det förintelseförnekande centrumet ”Institute for Historical Review”. Enligt Göteborgs-Posten (2000) ska Felderer även under 1980-talet suttit redaktionsrådet för samma tidskrift. Felderer anger själv att han på uppdrag av Jehovas vittnen även försökt undersöka hur många Jehovas vittnen som dödades under Förintelsen. Felderers slutsats var att uppgifterna om antalet döda Jehovas vittnen ska ha varit kraftigt överdrivna. Enligt Demokratiutredningen ska Felderer ha varit “dåtidens mest namnkunniga producenter av antisemitisk propaganda” i och med att hans utskick av “hatbrev till judiska organisationer utomlands gav upphov till internationella protester och utmynnade i en rättegång med fällande dom” (SOU 1999:10, s. 138f).

Brottsutredning och rättegång

Det är dock i huvudsak genom sitt oortodoxa engagemang (även för personer som förnekar förintelsen) som Felderer vid ett flertal tillfällen varit föremål för de rättsvårdande myndigheternas verksamhet i så väl i Sverige som i utlandet. Den 5 april 1983 dömdes Felderer av Stockholms tingsrätt till tio månaders fängelse för hets mot folkgrupp, en dom som Sva hovrätt fastställde. Enligt tingsrättsdomen ska Felderer skickat flygblad till en rad individer och institutioner där han även bifogat föremål så som tvålar och hårtussar. I ett av breven, till Justitiekanslern, hade Felderer skrivit “Pure Jewish Fat Scent: Hungarian Jews Gas Chamber 3 Birkenau”. Samma flygblad hade Felderer även skickat till Canadian Jewish Congress och Christlichjüdische Zusammenarbeit Heidelberg. Till Anne-Frank-stiftelsen i Amsterdam hade Felderer dessutom skickat samma flygblad men i det fallet bifogat en till synes använd kondom och med uppgiften att det var Simon Wiesenthals använda kondom från dennes 187:e besök vid en nazistisk bordell. Han hade även spritt material i Kungliga bibliotekets lokaler i Stockholm.

Förvirrat påstod Felderer, skriver tingsrätten, att han och hans medarbetare vetat om att husrannsakan skulle ske i Felderers bostad och därför tryckt en av de åtalade skrifterna och låtit sedermera beslagtagna föremål (bl.a. skrifter och tryckplåtar) finnas i bostaden, ”för att därigenom avslöja myndigheternas rasistiska verksamhet”. Rätten ansåg – med fullt fog, synes det – att förklaringen var absurd.

Till de yttranden som Felderer dömdes för hör skrivelser som att judarna är massmördare som vill förinta mänskligheten och att gasningarna inte var dödandet av människor utan av löss. Tingsrätten ansåg att Felderer skulle avvakta domen i ansvarsfrågan till denna vann laga kraft eftersom det fanns en uppenbar risk att han på fri fot skulle fortsätta sin brottsliga verksamhet. När Felderer hade dömts konstaterade Kriminalvårdsstyrelsen att han genom tiden i häkte hade avtjänat den del av straffet han skulle avtjäna enligt lag. När Felderer tagit del av beslutet om villkorlig frigivning inkom han till kammarrätten i Jönköping med en märklig skrift på engelska, med åtskilliga bilagor. Han påstod han blivit utsatt för mordförsök under tiden han ”torterades” i ”era smutsiga fängelsehålor”. Felderer skrev att han tänkte fortsätta som förut, och att Kriminalvårdsstyrelsens beslut kanske imponerade på ”Israel” som ”nu när allt kommer omkring är ödmjuka tjänare till och utomordentliga imitatörer av”. Kammarrätten beslutade att skriften, som inte innehöll något yrkande, inte skulle föranleda någon vidare åtgärd.

Felderer i amerikansk domstol

 Den 17 januari 1986 fastställde en jury vid Los Angeles Superior Court att Felderer gjort sig skyldig till ärekränkning av den f.d koncentrationslägerfången Mel Mermelstein. Felderer ålades des att betala ett skadestånd om 5,25 miljoner dollar, då motsvarande 39 miljoner kronor. Felderer skulle nämligen ha tillsänt Mermelstein ärekränkande skrifter där Felderer anklagat Mermelstein för att vara rasist och ”exterminationist”. Felderer ska även i breven bifogat handritade teckningar som hånade påståendet om att judar blivit gasade i koncentrationslägret Auschwitz.

Ett års fängelse

Några år senare var det dags igen då Södra Roslags tingsrätt 1994 dömde Felderer till ett års fängelse för hets mot folkgrupp och för brott mot vapenlagen. Enligt tingsrätten hade Felderer under en längre tid per post skickat ut en rad antisemitiska försänder till så väl organisationer som privatpersoner. De hade i sin tur svarat med att polisanmäla försändelserna. Med hjälp av den brevbärare som svarade för postgången i Felderers bostadsområde kunde tingsrätten konstatera att de (påstådda) organisationer som Felderer angivit som avsändare för försändelserna fick sin post avlämnad i Felderers brevlåda. Vid en husrannsakan i Clüver-Felderers bostad påträffades även kuvert, färdiga för utskick, innehållande den typ av dokument som låg till grund för åtalet. I bostaden hittade man även en skokartong med registerkort som upptog de namn, adresser, leveransanteckningar och datum som avsåg de i målet aktuella anmälarna. Statens kriminaltekniska laboratorium (SKL) konstaterade i ett utlåtande, efter en skriftjämförelse, att det med säkerhet var Felderer som skrivit texterna på kuverten och registerkorten. Enligt Jörgen Weibull, professor emeritus i historia, kunde de av Felderer distribuerade dokumenten liknas vid hur den tyska nationalsocialistiska  tidskriften Der Stürmer utformades. Enligt Wiebull gav de ”ett grovt pornografiskt uttryck för förakt och hat mot den judiska folkgruppen”. I tingsrätten vitsordade Felderer ägande och innehav utan vederbörligt tillstånd av licenspliktig tårgasspray. Felderer överklagade tingsrättens dom till Svea hovrätt som ändrade påföljden till 10 månaders fängelse.

Interpol kopplas in

Det stannar dock inte enbart här. Det förefaller som om Felderer även varit föremål för förundersökning för hets mot folkgrupp i Tyskland. I februari 1996 inkom nämligen Interpol Wiesbaden med ett telefax till Interpol Stockholm rörande Felderer. I telefaxet gjorde Interpol Wiesbaden en förfrågan för åklagarmyndigheten i Münsters räkning om Felderer avtjänat sitt fängelsestraff. Bakgrunden till förfrågan var att åklagarkammaren i Münster prövade om man skulle lägga ner en förundersökning med anledning av att Felderer redan avtjänat ett straff i samma ärende utomlands, dvs. i Sverige. Några dagar senare meddelade Kriminalvårdsstyrelsen att Felderer inte hämtat ut sitt föreläggande (kallelse) på posten och att han med anledning av det sedan den 8 september 1995 var begärd förpassad av polismyndigheten i Täby. Felderer kom aldrig att avtjäna den av Svea hovrätt fastställda påföljden till följd av att han lyckades hålla sig undan. Den 3 juni 2003 meddelade Kriminalvården att påföljden bortfallit till följd av preskription.

Felderers verksamhet i dag

 Numera driver Felderer en egen webbsida i form av en blogg. På bloggen publicerar Felderer på regelbunden basis omfattande inlägg som i huvudsak berör judarna och förintelsen. Bland artiklarna återfinns rent pornografiska bilder med så väl mjukporr som hårdporr som tema. Utöver de rent pornografiska bilderna har även Felderer publicerat enkla teckningar föreställande situationer där den officiella bilden av förintelsen hånas. På en av bilderna syns en judisk person fastspänd vid en stol samtidigt som det ur väggarna sticker ur en rad rumpor. Det hela ska enligt Felderer illustrera en gaskammare.

Förintelseförnekaren och radiomannen Ahmed Rami slog redan på 1980-talet larm till det förintelseförnekande kollektivet om Felderers levene under dennes vistelse på Kanarieöarna. Enligt Rami, i en intervju till Göteborgs-Posten i april år 2000, ska Felderer ha bott “på stranden, dansat för turisterna och visat ett intresse för pornografi”. Med tanke på att man på Felderers webbsida vid sidan om avklädda kvinnor kan återfinna gamla beskurna bilder på en man med erigerad penis på en strand så är det inte svårt att dra slutsatsen att det är frågan om bilder på Felderer själv. Särskilt inte med tanke på att det på samma bild i sanden återfinns en skylt med budskapet “Arbait macht frai” (sic!) och på att Felderer lagt upp andra bilder där samma manskropp återges men med Felderers ansikte och med bildtexten att de föreställer honom själv.

Även för Ernst Zündel blev de pornografiska brev som Felderer under åren skickat till en rad   institutioner för mycket, enligt Göteborgs-Posten. Därför är det inte svårt att förstå varför Felderer försvann från redaktionsrådet för The Journal of Historical Review. Med beaktande av Felderers pubertala förhållningssätt till könsorgan blir det närmast komiskt när Felderer själv, i sin bok om att Anne Franks dagbok är en bluff, skriver att dagboken inte helt kan avfärdas som fiktiv med anledning av dess fixering av anus och avföring, i och med att sådan fixering (påstår Felderer) är ett karaktäristiskt drag hos många judar (Felderer 1978, s. 61).

I allt väsentligt har de som har ett intresse av att förneka förintelsen, så som förintelseförenkarkollektivet och den s.k. nationella rörelsen, valt att ignorera Felderer. Ett undantag är dock webbplatsens nationell.nu:s redaktör, antisemiten Richard Langéen. I en notis upplagd i januari 2013, under rubriken “Sinnessjuk jude ringer revisionisten Ditlieb Felderer”, valde Langéen att länka till två videoklipp på Youtube där man kan lyssna på ett telefonsamtal mellan Felderer och en man av judisk börd. I notisen kallar Langéen Felderer för revisionst. Langéen anger förvisso att Felderer vid två tillfällen har dömts för hets mot folkgrupp, men går aldrig djupare in på vad Felderer sysslat med. Med tanke på vad vi här har angett så är det väldigt förståeligt att Langéen inte utvecklade presentationen av personen Felderer.

Förintelseförnekelse inför rätta – några reflektioner

av Torsten Johannesson

Mannen utanför Icabutiken

 Den 21 januari i år frikände Uppsala tingsrätt en man som utanför en Icabutik hade placerat ett handskrivet plakat med texten ”Holocaust är sionisters politiska vapen tror ej på 6 000 000 myten”. Åklagaren hade menat att mannen ”uttalat sig nedsättande om judar med syftning på etniskt ursprung och trosbekännelse”. Professorn i civilrätt, Mårten Schultz, har på Twitter den 25 januari uttryckt sitt gillande över domen och konstaterat att förfarandet inte utgjorde något ”hetsande i normal bemärkelse utan just ett ifrågasättande”, samt att det inte i sig utgör ett ”hetsande” att förneka historiska fakta, även om sådant förstås kan ingå i ett hetsande. ”Motsatsen hade varit farlig för historiker” anger Schultz. I denna artikel reflekteras över domen (vilken refereras kort nedan).

Lex-Åberg

Antisemitiska plakat har figurerat i domstol även före hetslagens tillkomst i slutet av 1940-talet. I SvJT 1942 ref. s. 83 berättas om den ökände antisemiten tillika förläggaren Einar Åberg (för övrigt anledningen till att lagen om hets mot folkgrupp tillkom, samt den förste att fällas till ansvar enligt lagen), som i fönstret till sin butik i Stockholm flera gånger hade satt upp skyltar med text som »Judar och halvjudar äga icke tillträde «. Åklagaren, som uppenbarligen fäste avseende vid Åbergs förklaring att ”en svensk affärsman har rättighet att välja sin kundkrets”, konstaterade att Åberg, om han bara velat meddela allmänheten att han inte önskade besök av en viss kategori medborgare, hade kunnat se till att ”skylten fått en annan och ur denna synpunkt lämpligare, betydligt mindre uppseendeväckande placering”. Åberg dömdes två gånger av Svea hovrätt för förargelseväckande beteende med anledning av skyltarna. Åberg hade själv ingen förståelse för att det var han som skulle dömas. I en skrift till polisdomstolen angav han bl.a.: ”Mycket i dagens propagandafönster i Stockholm kan vara många till förargelse. Därest en uppagiterad samling personer exempelvis skulle känna sig kränkta i sin politiska uppfattning av sentenserna i en valbyrås fönster och dessa personer skulle skocka sig utanför fönstret, slå ut det, anfalla byråns besökande m.m. sådant, skulle polisen, såvida nu åtalade förfarandet ansåges brottsligt, nödgas åtala icke folkmassan utan den som står för valbyrån”. Visst gehör kan propagandisten ha fått för dessa skrivningar, i och med att ett hovrättsråd skrev sig skiljaktig i bägge domarna, och ville ogilla åtalen.

Den moderna hetslagstiftningen

 Åbergs inställning om förargelse stämmer illa med gällande rätt. Hets mot folkgrupp föreligger enligt 16 kap. 8 § redan då någon ”i uttalande eller i annat meddelande som sprids hotar eller uttrycker missaktning för folkgrupp eller annan sådan grupp av personer med anspelning på ras, hudfärg, nationellt eller etniskt ursprung, trosbekännelse eller sexuell läggning”, och det behöver inte bevisas att uttalandet verkligen har lett till förargelse eller till att (någon i) den utpekade gruppen blivit misshandlad eller eljest illa behandlad. Det meddelande som sprids måste dock vara sådant att det faktiskt uttrycker hot eller missaktning. I NJA 1996 s. 577 hade (den numera flerfaldigt dömde) Björn Björkqvist burit nationalsocialistiska symboler på allmän plats. Högsta domstolen konstaterade att ”meddelande” i lagens mening enligt förarbetena kan avse åtbörder och framställning i bild. HD fann  att vissa symboler, som användes av nationalsocialistiska rörelser under 1930- och 1940-talen, anses starkt förknippade med ”ideerna om rasöverlägsenhet och rashat som ledde till förföljelse och utrotning särskilt av människor av judisk härkomst och som är intimt förbundna med dessa rörelsers ideologi”. Hakkorset och örnen med lagerkransen – det sistnämnda en symbol som Björkqvist hade burit – ansåg HD utgjorde sådana symboler. Björkqvist ansågs därför ha uttryckt ”missaktning av människor tillhörande andra folkgrupper än den nordiska”, och dömdes för hets mot folkgrupp. I underrättspraxis har även den s.k. Hitlerhälsningen, ropet ”sieg heil” och bärande av en armbindel med varghake betraktats som hets mot folkgrupp (se bl.a. RH 1997:53 och RH 1998:77).

Provocerande och motbjudande åsikter är inte kriminella

Enligt svensk rätt får man uttrycka åsikter som en bred allmänhet anser är provocerande, felaktiga, missvisande eller rent stötande. I förarbetena till den ursprungliga regleringen angavs att det måste anses tillåtet att framföra omdömen ”vilka väl vore förklenande men icke överskrede gränserna för en saklig karakteristik av dessa befolkningsgrupper, en saklig kritik av deras uppträdande eller ett vederhäftigt dryftande av frågan om deras önskvärdhet i landet” (prop. 1948:80, s 196 f.). Frågan huruvida förnekande av Förintelsen – de tyska nationalsocialisternas organiserade massmord på judar som omvittnats av trovärdiga vittnen som professor Wilhelm Pfannenstiel och SS-Rottenführer Oskar Gröning – är tillåtet enligt svensk rätt har avhandlats i vissa rättsfall.

Radio Islam och hetslagstiftningen

Det s.k. Radio Islam-målet (Svea hovrätts dom 1990-10-25 i mål nr. B 2838/89, refererad i RH  1991:20) gällde antijudiska uttalanden i åtskilliga radioprogram och en bok, utgivna av Ahmed Rami. I flera närradioprogram hade Förintelsen förnekats. Svea hovrätt angav att det ”är tillåtet att framföra alla åsikter i frågor… om det massmord, som benämns Förintelsen; huruvida det verkligen ägt rum och om dess omfattning och det sätt på vilket det skett”, och anmärkte att ”svensk lag inte – såsom har upplysts vara fallet på andra håll – förbjuder en diskussion av frågan huruvida Förintelsen har ägt rum”. Hovrätten ansåg däremot att Ramis utformning av sitt ifrågasättande av Förintelsen ”ger klart uttryck för missaktning för den judiska folkgruppen som sådan”. Rami hade påstått att Förintelsen var en gigantisk sionistisk propagandasvindel, lögner som spritts för att nå ekonomiska fördelar åt staten Israel. Rami hade visserligen inriktat sig på de sionistiska judarna (att tala om ”sionisterna” eller ”Sion”, är vanligt bland extremnationalister, som tror att de undgår ansvar för hets mot folkgrupp bara för att de inte uttryckligen säger ”judarna”). Han hade anklagat sionisterna för ”juridiska finter och fabricerade anklagelser” mot de s.k. revisionisterna (förintelseförnekarna), och hänvisat lyssnaren att i Nya testamentet studera hur det ”judiska stora rådet förfor mot Jesus”. Hovrätten ansåg att ”bilden av den särdeles lögnaktige juden, som inte skyr några medel för att nå sina syften” frammanades genom Ramis beskrivning. Hovrätten konstaterade att lagen inte uppställer något krav på ”ett syfte att diskriminera judar”, vilket Rami hade hävdat.

Ditlieb Felderer äntrar scenen

 Några år senare hade förintelseförnekaren Ditlieb Felderer (som själv har judisk bakgrund) skickat ”ett mycket stort antal” flygblad till olika personer och sammanslutningar i olika länder. Vissa flygblad var delvis pornografiska till sin natur, och innehöll teckningar Felderer framställt, bl.a. av en man sittande i en kammare (”gaskammare”) med hål ur vilka bakdelar stack in, och en man med kippah som får sin erigerade penis berörd med något slags hjulapparatur. ”Ordet Holocaust, hebreiska ’Olah, betyder erekt, det som reser sig: penis som erigerar. STÅR DIN KUK HOLOCAUSTISKT STARK OCH HÖG?” (översatt från tyska) var ett av uttalandena i flygbladen. En namngiven kvinnlig förintelseöverlevare angavs på en pornografisk bild svänga sin piska över en annan. I ett annat flygblad, som saknade pornografiska inslag, angavs Förintelsen och gaskamrarna vara ”vår tids största lögn”. Felderer häktades och åtalades för hets mot folkgrupp. Han invände bl.a. genom sin försvarare att dokumenten ”är att betrakta som ett satiriskt inlägg i den historievetenskapliga debatten”. Svea hovrätt fann att handlingarna innehåller ”förlöjligande och kränkande teckningar och texter som otvetydigt ger uttryck för att det i de tyska koncentrationslägren under andra världskriget inte skedde massmord på judar utan att det istället där pågick olika sexuella aktiviteter”. Hovrätten ansåg att dokumenten uttrycker ”en påtaglig missaktning för det judiska folket med anspelning på dess etniska ursprung”, och dömde Felderer till tio månaders fängelse. Kriminalvårdens handlingar utvisar att Felderer aldrig avtjänade fängelsestraffet (förutom den tid han suttit häktad), utan höll sig undan delgivning av föreläggandet om inställelse i anstalt, till dess påföljden preskriberades (se Kriminalvårdsstyrelsens beslut 2003-06-03, dnr. 68-2003-06060, om bortfallande av påföljd).

Justitiekanslern bedömer förintelseförnekelse

 Justitiekanslern har i ett beslut år 2010, som gällde en läsarkommentar på den nazistiska sajten patriot.nu, uttalat att förnekande av Förintelsen ”torde med fog uppfattas som ett utslag av missaktning av många personer särskilt av judiskt ursprung”, men konstaterat, med hänvisning till ovan refererade RH 1991:20, att det ”dock slagits fast i rättspraxis att förnekelse av att Förintelsen har ägt rum inte är straffbart här i landet som hets mot folkgrupp” (JK:s beslut 2010-06-23, dnr. 3868-10-31).

Politiska ambitioner att kriminalisera Förintelseförnekelse

 I en motion till riksdagen (1994/95:Ju630) ville företrädare för olika politiska partier att ”ett  förnekande av de nazistiska förbrytelserna mot judarna konsekvent bör bedömas som hets mot folkgrupp i linje med innehållet i punkt 12 Europaparlamentets resolution (B41239/95) i vilken Europaparlamentet bl.a. dels uttalar att alla teorier som förnekar förintelsen bör  rubriceras som brott, dels anmodar samtliga medlemsstater att anpassa sin lagstiftning i enlighet därmed”.

Justitieutskottet avstyrkte bifall till motionen och konstaterade (se 1995/96:JUU14) att liknande yrkanden framförts tidigare, och hänvisade med gillande till att konstitutionsutskottet tidigare angett att även stötande påståenden måste kunna få föras fram i den allmänna debatten, så länge det inte är fråga om hot eller missaktning i sådana avseenden som anges i bestämmelsen om hets mot folkgrupp eller om annat tryckfrihetsbrott som t.ex. förtal (1992/93:KU2, s 29 – konstitutionsutskottets betänkande klubbades igenom av riksdagen). Riksdagen biföll utskottets hemställan.

Målet i Uppsala tingsrätt

 Uppsala tingsrätt framförde i sin nyligen meddelade dom att texten på det aktuella plakatet inte kan tolkas på annat sätt än att den tilltalade ifrågasätter Förintelsen. ”Det är inte straffbart att ifrågasätta vare sig omfattningen av Förintelsen eller huruvida den överhuvudtaget har ägt rum” framförde rätten. Rätten fann meddelandet på plakatet ”stötande”, men konstaterade att texten inte uttrycker att judar i allmänhet skulle vara eller bete sig på ett visst sätt. Meddelandet hade inte heller fått sådan utformning att det kunde sägas ge uttryck för missaktning för en judiska folkgruppen som sådan (Uppsala tingsrätts dom 2015-01-21 i mål nr. B 5937-14).

Det krävs en nyanserad analys i varje enskilt fall

Det förefaller stå klart att förnekande av Förintelsen inte i sig är otillåtet enligt svensk rätt, och det förefaller även som att skälen för detta är goda. Som Mårten Schultz anger hade forskningen kunnat bli lidande om vissa historiska händelser inte hade fått ifrågasättas och diskuteras. Ett förbud hade även paradoxalt nog riskerat att vara positivt för antisemitiska och ”revisionistiska” grupper och personer, som hade kunnat hävda att en förment sanning som kräver straffrättsligt understöd i själva verket är ett påhitt. Domstolarnas inställning är tursamt nog inte dogmatisk, utan Förintelseförnekande kan förenas med allehanda smädelser mot judar och andra grupper. Sådana smädelser – t.ex. påståenden om att judar själva iscensatt Förintelsen för att tjäna pengar – är förstås inte straffria för att Förintelsen samtidigt förnekas. Trots det som Justitiekanslern har anfört har jag svårt att se att det skulle vara missaktande eller hotande gentemot någon folkgrupp, att endast ifrågasätta Förintelsen eller förneka den, utan angivande av antisemitiska kommentarer. Plakatet som Uppsala tingsrätt bedömde kan inte jämföras med de antisemitiska utfall som Einar Åberg en gång ägnade sig åt. Uppsala tingsrätts dom förefaller därför vederhäftig och torde stå sig i högre instans om den överklagas.