Festskrift till Veronica C. Andersson

Festskrift till Veronica C. Andersson är nummer 3 för 2020 av tidskriften Samhällsmagasinet Avsnitt, och utkom i november 2020. Skriften, som tillägnas sekretessjuristen Veronica C. Andersson, är en kortare festskrift och innehåller artiklar av sju skribenter inom ämnena extremhögern (hets mot folkgrupp och organisationsförbud) och offentlighet och sekretess. Skriften torde finnas på de större myndigheterna och kan lånas på Kungliga biblioteket och på Lunds universitetsbibliotek. Bland artiklarna finns bl.a. Är en handling färdigställd när den är färdig? av juristen och journalisten Per Hagström. Se även andra artiklar här.

Artikeln Myndigheters hänvisningsrätt i tryckfrihetsförordningen (2018) av Veronica C. Andersson, som hänvisas till i festskriften, finns tillgänglig här.

Bedömning: Alexander Bard har inte begått hets mot folkgrupp

På förfrågan av TT har nedanstående summariska bedömning skickats idag, angående Alexander Bards utspel om Black Lives Matter. Avsnitt har fått möjlighet att publicera bedömningen. Det kan noteras att en annan organisation än föreningen Juridikfronten idag har skickat en anmälan om hets mot folkgrupp till polisen.
Yttrandefriheten anses särskilt stark i den politiska debatten, och även stötande och provokativa yttranden tillåts. Ett uttalande som ytligt sett angriper en viss grupp, men i själva verket är riktad mot vissa åsikter som företräds av medlemmar av denna grupp, faller utanför tillämpningsområdet för bestämmelserna om hets mot folkgrupp. Det krävs att ett yttrande klart överskrider gränsen för en saklig och vederhäftig diskussion, för att det ska kunna vara straffbart.
Jag uppfattar uttalandet som så att det, även om det kan uppfattas som generaliserande och riktat mot svarta, i själva verket är riktat mot den politiska rörelsen BLM och dess tillvägagångssätt och teoretiska utgångspunkt, som Bard uppfattar detta. Här kan man även beakta att Bard skriver att han är äcklad av BLM. Det finns ingenting i tweeten som antyder att svarta skulle vara (av kulturella eller biologiska skäl) oförmögna att studera, arbeta, tala sanning etc., vilket skiljer uttalandet från sådan hatpropaganda man finner hos nazister. Min sammantagna bedömning är därför att uttalandet inte är straffbart enligt gällande rätt.

Inget analogt utlämnande av digital fil

En person begärde hos Högsta domstolen att få del av ljudupptagningen av ett förhör i tingsrätten genom att förhöret överfördes till ett ljudkassettband. Personen, som uppgav sig vara ”bakgrundskontrollör”, angav att hen ville kunna använda upptagningen utan att bryta mot EU:s dataskyddsförordning (GDPR) genom behandling av personuppgifter i upptagningen, och därför inte önskade den i elektronisk form utan endast i analog kopia. (GDPR gäller i regel inte analog behandling.) Personen angav vidare att utlämnande i elektronisk form överhuvudtaget inte kan betraktas som ett utlämnande enligt tryckfrihetsförordningen.

Högsta domstolen avslog, genom ordföranden Anders Eka, begäran. HD skriver att personen har möjlighet att få del av ljudupptagningen ”genom att en ljudfil lämnas ut”. Genom ”möjligheten att få del av en ljudfil har [personens] rättigheter enligt tryckfrihetsförordningen tillgodosetts.” Enligt HD fanns inte någon rätt att därutöver få filen överförd till kassettband.

Ingen JO-kritik mot Hörby kommun

Flera, bl.a. Samhällsmagasinet Avsnitt och Grävande Journalister, har reagerat på att journalisten Peter Kadhammar i februari blev övervakad – bl.a. av en chef som satt mittemot honom – när han tog del av Hörby kommuns diarium. Kadhammar har själv skrivit om händelsen, som finns på bild. Professor Mårten Schultz skrev den 1 mars att det väl inte är omöjligt ”att detta i förlängningen kan bli en förundersökning om tjänstefel”, efter att Avsnitt skickat en lång anmälan till Justitieombudsmannen (riksdagens ombudsmän).

Idag beslutade justitieombudsmannen Per Lennerbrant att inte vidta några åtgärder mot Hörby kommun. ”Jag har läst anmälan och tidningsartiklar som rör den anmälda händelsen. Det som har kommit fram ger inte anledning till någon åtgärd eller något uttalande från min sida. Ärendet avslutas.” skriver Lennerbrant i sitt korta beslut.

Eftersom riksdagens ombudsmän har s.k. diskretionär prövningsrätt (se bl a s 38 i denna bok), och alltså själv fritt kan bestämma vad som tas upp till prövning och inte, innebär JO:s beslut naturligtvis inte att Hörby kommuns förfarande har varit lagenligt. JO:s beslut kan inte heller överklagas eller angripas med andra rättsmedel.

Våldsfilm inte brottslig

Sverigedemokraternas officiella Twitterkonto (sdriks) spred den 19 februari en mobilfilm som tillhandahållits på den SD-vänliga nyhetssajten Samhällsnytt, med kommentaren ”Stoppa svenskfientligheten.” Filmen visade en kvinna som blev misshandlad av manspersoner som bl.a. skrek ”Döda henne, والله”.

Filmen blev anmäld till Justitiekanslern och anmälaren menade att det rörde sig om olaga våldsskildring.

Olaga våldsskildring kan bestraffas enligt 5 kap. 2 § yttrandefrihetsgrundlagen om det ”innebär att någon genom rörliga bilder närgånget eller utdraget skildrar grovt våld mot människor eller djur med uppsåt att framställningen sprids”.

Justitiekanslern beslutade idag att inte inleda förundersökning, och skriver: ”Den aktuella filmen visar en allvarlig och hänsynslös typ av våld som flera personer utövar mot en person som större delen av tiden ligger ned. Filmen är 39 sekunder lång. Våld förekommer under en betydande del av tiden. Det är ändå inte klart att våldet är att betrakta som grovt på det sätt som krävs i bestämmelsen om olaga våldsskildring. Skildringen av våldet kan inte heller betecknas som närgången eller utdragen i straffbestämmelsens mening. Det finns av dessa skäl inte anledning att anta att olaga våldsskildring har begåtts genom den aktuella artikeln på samnytt.se. Artikeln innefattar inte heller något annat yttrandefrihetsbrott. Förundersökning ska därför inte inledas.”

JK anser sig obehörig att ta ställning till om SD:s spridning på Twitter varit straffbar eller inte, eftersom Twitter inte skyddas av yttrandefrihetsgrundlagen. Enligt Avsnitts mening borde det dock, i vart fall med hänsyn till grundlagarnas paraplyeffekt, vara uteslutet att väcka talan mot någon som spritt filmen via Twitter (såsom den som administrerar Sverigedemokraternas Twitterkonto).

Historisk hets?

Brottsbalkens och grundlagarnas bestämmelser om förbud mot hets mot folkgrupp tillkom efter andra världskriget, under vilket antisemitisk propaganda stundom hade kunnat betraktas som förargelseväckande beteende – se t.ex. SvJT 1942 ref. s. 83, om den ökände antisemiten Einar Åberg. I förarbetena står att grunden för bestämmelsen är ”det anstötliga och för samhällslivet farliga i att en befolkningsgrupp förföljes på grund av sin härstamning eller trosbekännelse” (SOU 1944:69, s. 228). Förbud mot uttalanden om andra folkgrupper än den svenska var dock inte någon nymodighet, även om motiven må ha varit annorlunda.

Enligt 1810 års tryckfrihetsförordning ansågs som ”missbruk af Tryckfriheten” bl.a. att sprida ”[s]mädliga, förklenliga och osämja med Fremmande Magter tydligen åsyftande omdömen och yttranden om samtida Nationer och Stater, med hwilka Riket är i fredligt förhållande, om deras warande Öfwerhet, Regering och Regeringssätt, Höga Embetsmän och Sändebud, inre eller yttre förhållanden, företag och underhandlingar”. I 1734 års missgärningsbalk (6 kap. 5 §) fanns en bestämmelse om straff för den som ”i ondt upsåt dichtar, eller sprider kring landet ut, lögner och falska rychten, the ther röra Rikets säkerhet, eller kommer thermed almänt buller och owäsende åstad”. I september 1809 avträdde Sverige efter det s.k. finska kriget, Finland till Ryssland. Den 15 oktober 1810 kom Karl XIII ut med en förklaring över missgärningsbalkens bestämmelse, som regenten inte ansåg förändrad genom den nya tryckfrihetsförordningen. Författaren eller, om denne var anonym, boktryckaren, skulle genast gripas om det i en tryckt skrift förekom yttranden ”öfwer främmande Folkslag och deras Regeringar, med hwilka Riket är i fredligt och wänskapligt förhållande” som tryckfrihetskommittén förklarar tydligt förråder den brottsliga avsikten att hos sådan makts undersåtar väcka och underhålla missnöje med dess regering och regeringssätt, eller innehåller rykten och berättelser om sådan makts regering eller sändebud som enligt kommittén är att anse ”såsom förklenlige och til missämja ledande”. ”Förklaringen hade tillkommit på grundlagsstridigt sätt och föranletts av den diplomatiskt ovälkomna agitationen för Finlands återerövrande”, uppger Gunnar Olsson i artikeln Diplomatisk kvarstad och konfiskation 1810-1939, Statsvetenskaplig tidskrift 1944, s 231. Några motiv att i egentlig mening skydda några folkgrupper kan som synes inte skönjas, utan ordningsskäl synes ha legat i förgrunden.

Ett ännu tidigare exempel finns dock på vad som skulle kunna ses som ett embryo till ett hetsförbud. I ett utkast till 1766 års tryckfrihetsförordning, landets första, angavs i 3 § att det var förbjudet att ”i allmänna skrifter sig betjena af smädeliga utlåtelser om främmande folkslag”, men, som Thomas von Vegesack skriver i Smak för frihet: Opinionsbildningen i Sverige 1755-1830 (2 uppl., Falun 2001, s. 45) ”detta tidiga exempel på antirasism ströks”. Förbudet i den slutliga förordningen kom endast att röra angrepp mot utländska kungar och regenter och deras närmaste släktingar (se 3 §).

folkslag
”Så ware ock ingen tillåtit, at i allmänna skrifter sig betjena af smädeliga utlåtelser om främmande folkslag …”

Nazistiskt hot mot Peter Wolodarski inte straffbart

En bild (en s.k. mem) föreställande ”Hänga gubben” med barnprogramsfiguren Skurt och bokstäverna WOLODARSKI, på nazisajten Nordfront, är inte straffbart som olaga hot, enligt Justitiekanslern. Justitiekanslern uttalar i sitt beslut att ”även om bilden kan antas innefatta ett underförstått hot mot viss person”, anser hon sig inte ”kunna förvänta mig en fällande dom för olaga hot eller något annat yttrandefrihetsbrott”, eftersom det för att straffansvar ska komma i fråga krävs att ett yttrande har varit ägnat att framkalla ”allvarlig” rädsla hos den hotade.

Utlämnande av skäggintyg skadar förundersökning om mord

En av Avsnitts reportrar fick ett tips om att en person, som förhörts och avförts i förundersökningen om dubbelmordet i Linköping i oktober år 2004, gett in ett intyg till polisen om att han inte hade skägg vid tidpunkten för mordet. Reportern begärde ut intyget.

År 2017 fick Avsnitts dåvarande utgivare Robin Enander nej. Polismyndigheten ansåg att uppgiften omfattades av sekretess till skydd för enskild, eftersom det kan vara mycket känsligt för en enskild att överhuvudtaget ha förekommit i en förundersökning. Att röja ”uppgiften om att en sådan handling över huvud taget existerar [skulle] avslöja uppgifter om vilka enskilda som förekommer i förundersökningen”. Förundersökningsledaren, kommissarie Jan Staaf, ansåg även att det ”är svårt att på förhand avgöra exakt vilka uppgifter som kan röjas utan att det fortsatta arbetet med förundersökningen tar skada”. Därför påstod Polismyndigheten att även förundersökningssekretess förelåg.

Efter en ny begäran i år gjorde Polismyndigheten samma bedömning. Här har myndigheten bara angett att ”[d]et skulle vara ytterst vanskligt för myndigheten att göra någon annan bedömning än ansvarig handläggare”. Förundersökningsledaren – samme Jan Staaf – har överhuvudtaget inte motiverat sitt ställningstagande i sekretessfrågan, utan bara citerat lagtexten i offentlighets- och sekretesslagen. Efter att saken tagits till Kammarrätten i Stockholm har kammarrätten nu avslagit Avsnitts överklagande. ”Kammarrätten instämmer i Polismyndighetens bedömning att ett röjande av om begärd handling överhuvudtaget existerar är en sådan uppgift som omfattas av sekretess enligt 18 kap. 1 § och 35 kap. 1 § OSL” lyder den (illa skrivna) motiveringen.

Uppenbarligen kan alltså förundersökningen om dubbelmordet skadas av att det röjs att en viss person, som aldrig har varit misstänkt för mordet, inte hade skägg den 19 oktober 2004. Detta är tydligen en uppgift som omfattas av tystnadsplikt, och den som lämnar ut skäggintyget skulle kunna åtalas för detta. Man kan ifrågasätta om förundersökningssekretess inte anförs alltför slentrianmässigt att förundersökningsledare – och kammarrättsdomare – som saknar nödvändiga kunskaper om offentlighetsprincipen och de regler som den består av.

Kammarrättsavgörande: En redaktions svar till en tipsare, inklusive tipset, är en allmän handling

En person skickade ett tips till tidningen Hav & Vatten. Redaktionen för tidningen svarade på tipset via e-post. Avsnitts reporter begärde ut redaktionens svar till tipsaren. Havs- och vattenmyndigheten, som drev tidningen, hävdade att svaret inte var en allmän handling, i och med att tips till en myndighets tidning inte är en allmän handling. Tidigare höll kammarrätten med om detta, men nu har en ny prövning gjorts sedan Högsta förvaltningsdomstolen beslutat att e-postloggar som röjer en tipsares identitet ska lämnas ut.

Kammarrätten i Göteborg skriver i sitt beslut idag att svaret från redaktionen är en expedierad allmän handling, och att detta gäller ”oavsett att handlingen återger innehållet i en annan handling, som enligt 2 kap. 14 § första stycket 2 TF inte är en allmän handling”, dvs. själva tipset. Både svaret från redaktionen, och tipset som finns i svarsmejlet, ska alltså lämnas ut om inte sekretess föreligger. Kammarrätten återförvisar därför målet till Havs- och vattenmyndigheten för sekretessprövning.

Lärdomar som kan dras är följande:

1) Offentlighetsprincipen går före meddelarskyddet även beträffande svar från en redaktion till en tipsare
2) En allmän handling som återger innehållet i en icke-allmän handling är allmän i sin helhet

Artikel om nazistisk manifestation i Västerås inte olaglig

I en artikel på nazistiska Nordfront den 2 oktober berättades om hur medlemmar och sympatisörer i nazistorganisationen Nordiska Motståndsrörelsen (NMR) den 26 september samlades för att fira avlidna ”folkkamrater”. En sådan person var en mördad tysk man som beskrivs som ”en vit kämpe”. Nazisterna samlades vid en kyrkogård i utkanten av Västerås.

Vid manifestationen bars en banderoll, som även återges i Nordfronts artikel. Den lyder ”De döda manar oss till strid!”. På banderollen finns även tre runor – NMR:s logotyp tyrrunan, ᛏ, och även ᛉ och ᛣ (som närmast motsvarar T, M och R i yngre runraden). De tre runorna har använts i Nazityskland – ᛉ och ᛣ för att beteckna liv och död. Tyrrunan användes bland annat av s.k. Reichsführerschulen, som utbildade nazistiska ledare.

Artikeln om manifestationen anmäldes till Justitiekanslern, JK. JK skriver i sitt beslut bl.a. att det finns ett stort utrymme även för yttranden som av en bred allmänhet uppfattas som stötande eller direkt missvisande. JK skriver även att man ”tidigare vid ett flertal tillfällen bedömt tryckta skrifter där en s.k. tyrruna avbildats ensam eller tillsammans med olika yttranden. I de fallen har uppgifterna inte ansetts kunna innefatta tryckfrihetsbrottet hets mot folkgrupp. Motsvarande har gällt för användandet av tyrrunan på” Nordfronts webbplats.

Slutligen skriver JK: ”Användandet av de övriga runorna och uttrycken i artikeltexten om ‘vit kämpe’ och ‘folkkamrater’ ger inte skäl att nu göra någon annan bedömning. Någon förundersökning för yttrandefrihetsbrott ska därför inte inledas i ärendet”.