”Den osannolika mördaren” anmäld för förtal av avliden

Innefattar den nya Netflixserien ”Den osannolika mördaren” och trailern till denna – som skildrar scenariot att den av försäkringsbolaget Skandia anställde grafikern kallad ”Skandiamannen” var statsminister Olof Palmes baneman – brottet förtal av avliden? Det menar en person som har skickat en anmälan till Justitiekanslern under lördagen, vilken Avsnitt har tagit del av genom ett tips. Justitiekanslern är exklusiv åklagare när det gäller yttrandefrihetsbrott, dvs. publiceringsgärningar som utgör brott enligt yttrandefrihetsgrundlagen (som hänvisar till tryckfrihetsförordningen). Förtal av avliden kan i regel bara åtalas av ”den avlidnes efterlevande make, bröstarvinge, förälder eller syskon”, och ”Skandiamannen” har inte några sådana anhöriga i livet. Det finns dock en ventil i lagen: åklagare (och alltså även Justitiekanslern) kan åtala för brottet ”om åtal av särskilda skäl anses påkallat från allmän synpunkt”. Det är oerhört ovanligt att Justitiekanslern väcker åtal för förtal (även om det har hänt), och än mindre för förtal av avliden. Tröskeln är onekligen hög. Det återstår att se om Justitiekanslern som vanligt vägrar att ens ta ställning till om förtalsbrott har begåtts, eller om man faktiskt inleder förundersökning och för ärendet till åtal (förutsatt att detta är möjligt). I en förtalsprocess skulle bevisningen mot ”Skandiamannen” kunna nagelfaras (beroende på hur processen förs).

Nedan återges anmälan till JK, en anmälan som ovanligt nog innehåller viss juridisk argumentation. ”Skandiamannens” namn har dock ersatts med ”Skandiamannen”, länkar till Netflixserien och dess trailer har tagits bort och anmälarens uppgivna namn och ort har helt uteslutits. Länkar har ersatts med ”[länk]” och länkats i andra fall än de nyss nämnda. Även andra allmänt tillgängliga rättskällor har länkats av avsnitt. Att Avsnitt återger anmälan (Justitiekanslerns diarienummer 2021/7054), som förefaller kunna vara den första som gjorts angående serien i fråga, ska inte tolkas som att Avsnitt tar ställning i sakfrågan.

Anmälan om förtal av avliden

Netflix-serien ”Den osannolika mördaren” innefattar/utgör ett solklart fall av förtal av avliden enligt 5 kap. 4 § brottsbalken och 7 kap. 3 § 2 st. tryckfrihetsförordningen, riktat mot den utpekade Palmemördaren ”Skandiamannen”.

Detta är en juridisk självklarhet, trots en kort brasklapp i första avsnittets början och en knappt läsbar brasklapp i slutet av varje avsnitt. Sådana brasklappar brukar ingalunda godtas i Justitiekanslerns praxis (jfr t.ex. Justitiekanslerns beslut 2014-11-26, dnr 9020-14-30), särskilt som rena antydningar om grova brott tvivelsutan också utgör förtal enligt svensk rätt (jfr NJA 1966 s. 565, Hovrättens över Skåne och Blekinge dom 1993-03-16 i mål nr B 969/91 och Göta hovrätts dom 2011-06-01 i mål nr FT 2522-10 – se även prop. 1962:10, s. B 146). Att ett utpekande sker i skönlitteratur har aldrig utgjort ett hinder mot en fällande dom för förtal eller förtal av avliden (se t.ex. SvJT 1970 ref. s 2 och NJA 1959 C 203), och samma resonemang bör tillämpas på den typ av (av verkligheten ”inspirerad”) fiktion som det här rör sig om.

”Den som visar en enskild person på film får anses därigenom lämna de uppgifter om denne som filmen förmedlar” (NJA 1992 s. 594). Anklagelsen att någon har mördat statsministern utgör tveklöst förtal i teknisk mening enligt 5 kap. 1 § brottsbalken. Utpekandet torde dock i ett seriöst sammanhang kunna anses vara försvarligt (jfr RH 2002:39), även om det knappast är det i denna typ av underhållningsproduktion. Det saknas likväl skälig grund för (det i serien tydliga och omedelbara) påståendet att ”Skandiamannen” mördat statsministern, och inte heller åklagaren Krister Petersson, som lade ned förundersökningen, ansåg att bevisningen hade räckt för åtal mot ”Skandiamannen” om denne varit vid liv (se [länk]). Det kan överhuvudtaget inte beläggas exempelvis att ”Skandiamannen” hanterat ett vapen under den aktuella perioden.

Vissa uppgifter – som att ”Skandiamannen” skulle ha gjort sig av med kläderna han bar på mordnatten inför ett polisförhör – saknar helt stöd i kända fakta, och påstås inte heller i den bok som ligger till grund för serien. Detta i sig är en grov anklagelse mot ”Skandiamannen” om att ha manipulerat med bevisningen rörande statsministermordet.

Med hänsyn till den uppmärksamhet som utpekandet fått och vad det rör, måste grovt förtal anses vara för handen. Utpekandet kränker den frid som bör tillkomma den avlidne ”Skandiamannen”.

Eftersom rör sig om en händelse av stor betydelse för svenska folket – mordet på rikets statsminister – och ett allvarligt och grovt utpekande av (tillika ett karaktärsmord på) en avliden person, som även (i en klart mildare form) starkt kritiserats av Justitieombudsmannen (se JO:s beslut 2021-06-22, dnr 6673-2020), måste ett åtal för grovt förtal av särskilda skäl anses vara påkallat från allmän synpunkt. Så är särskilt fallet i och med att ”Skandiamannen” vid sin död inte kan anses ha varit någon offentlig person i riket och därtill saknar efterlevande make, bröstarvinge, förälder eller syskon i livet. Jfr även vad den efterlevande f.d. makan framför i [länk]. Filmmediet har, som bekant, betydligt större genomslagskraft än t.ex. en bok eller en artikel. Det är särskilt i fall då efterlevande saknas som den allmänna åtalsrätten får betydelse (se 1 LU 1967:10, s. 8). I ett fall som detta framstår det, enligt min uppfattning, närmast som en plikt för Justitiekanslern att ingripa med allmänt åtal. Här rör det sig om en betydligt grövre anklagelse än tidigare fall i publicerad JK-praxis (t.ex. JK:s ärenden 8455-12-32 och 4651-92-30), och, som sagt, en avliden vars anhöriga inte rättsligt kan freda hans frid, minne och ära från angrepp.

Det är säkerligen så att Netflix-serien enligt gällande rätt inte kan angripas enligt yttrandefrihetsgrundlagen på grund av att den av en eller annan anledning oskäligt betraktas som en ”utländsk” produktion, på liknande sätt som TV3-sändningar i NJA 2005 s. 884. För det fall att serien dock kan angripas enligt svensk grundlag vädjar jag till Justitiekanslern om ett sådant ingripande.

Utpekandet (dvs. uppgifter om att ”Skandiamannen”, som namnges, 1. ljuger om sin roll under mordnatten, 2. höll i ett vapen, 3. sammanträffade med makarna Palme på ett sätt som bara mördaren kan ha gjort och 4. flydde från mordplatsen, uppgifter som – tillsammans med texten ”MURDERER?” – starkt antyder att ”Skandiamannen” är mördaren) förekommer emellertid även i trailern för serien, som förekommer på denna grundlagsskyddade webbplats med ansvarig utgivare: [länk] Den återges även på andra webbplatser, som [länk], vars juridiska status jag inte förmått utreda. Rykten/påståenden om allvarliga brott, som framförs eller sprids vidare utan att gendrivas, innefattar som bekant förtal (jfr NJA 1966 s. 565 och NJA 1990 s. 231). Så måste vara fallet även om det rör sig om reklam och kommersiell spekulation (jfr Göteborgs tingsrätts dom 2018-04-24 i mål nr B 3682-16, om hets mot folkgrupp på ett skivbolags webbplats). Allmänt åtal bör därför väckas mot de grundlagsskyddade medier som själva spritt serien eller dess trailer.

Snus är snus och strunt är strunt, om ock i pseudohistorisk underhållningsteve.

[ort] den 13 november 2021,

[Namn]

På förekommen anledning

Samhällsmagasinet Avsnitt är inte, har aldrig varit och kommer förmodligen aldrig att vara Juridikfrontens tidskrift. Föreningen Juridikfronten har aldrig ägt tidskriften och dikterar inte innehållet i den, även om vissa skribenter är gemensamma. Tidskriften redogör delvis för Juridikfrontens verksamhet, men har alltid även sysslat med andra frågor som inte på något sätt rört nationalister eller hets mot folkgrupp. Frågan om offentlighetsprincipen och dess tillämpning på olika handlingar – bl.a. Svenska Akademiens handlingar – saknar koppling till Juridikfronten. Fall som HFD 2017 not. 19 och HFD 2018 ref. 17 och kammarrättsmålet om Svenska akademien har drivits på grund av ett intresse för offentlighet och öppenhet. Ofta är de frågor som tidskriften driver av juridiskt oprövad natur, och tidskriftens volontärer har oftast sett det som viktigare att prejudikat skapas än att ”vinna” några mål. I vissa fall har möjligheten till framgång varit mer begränsade än annars, men intresset av klargörande rättspraxis har vägt tungt och fallen har drivits även utan gynnsamma odds. Ett klargjort rättsläge är ofta bättre än ett oklart sådant.

– Juridikfrontens syfte har aldrig varit att otillbörligen inskränka möjligheten att tala fritt, för nationalsocialister eller för någon annan. Juridikfrontens syfte har inte heller varit att vinna några mål eller driva praxis åt något visst håll. Liksom Samhällsmagasinet Avsnitt har Juridikfronten ofta drivit frågor för att klargöra rättsläget i bl.a. yttrandefrihetsfrågor. Fall som NJA 2014 s. 128 och NJA 2017 s. 343 har inte handlat om att ”inskränka yttrandefriheten”. Ett annat fall var NJA 2019 s. 279, där utgången blev att ett nationalsocialistiskt plakat åtnjöt grundlagens skydd. Det framgår av uttalanden på bl.a. juridikfronten.org och av debattinlägg föreningen har skrivit att föreningen inte anser att de flesta nationalistiska/nationalsocialistiska yttranden är straffbara, och att föreningen i flera fall har ifrågasatt åtal och fällande domar i mål om hets mot folkgrupp. I Utredningen om rasistiska symboler arbetade föreningens representant för att rättsläget skulle bli ordentligt klargjort och mot införande av något särskilt förbud.

Av Juridikfrontens stadgar framgår att syftet är att ”tillse att legitima rättsliga processer inleds och drivs” i vissa fall. Det har föreningen gjort i bl.a. frågan om klassikerskyddet, och har inte någon egen trasa i den byken. Utgången i Patent- och marknadsdomstolen kan ifrågasättas, både i de delar Svenska Akademien tappat och i de delar den vunnit gehör, och en prövning i högre instans hade varit att föredra. Utgången och akademiens beslut att inte överklaga domen är varken något nederlag eller någon triumf för Juridikfronten, som inte har lagt några större resurser på anmälan i just detta fall. I andra fall har det oftast varit nödvändigt att noggrant belysa rättsläget, särskilt i fråga om termer och symboler som använts av nationalsocialister. I flera fall har åklagarbeslut ändrats efter överprövning. Att noggranna rättsutredningar inte skulle behövas för att övertyga bl.a. åklagare, utan att det räcker med att anklaga en nationalsocialist för att denne ska åtalas, är helt enkelt inte sant (utan i vissa fall bevisligen osant). Juridikfronten har dessutom tydligt tagit avstånd från rättsliga förföljelser av privatpersoner på grund av deras åsikter. Föreningen beivrar brott och inte åsiktsyttringar. När föreningen har argumenterat – för polis, åklagare, Svenska Akademien, ett webbhotell eller vem det nu må vara – är dess uppgift avklarad; det ankommer på andra att agera. Juridikfronten för inte någon statistik eller ser något egenvärde i att någon blir fälld för brott. Föreningens verksamhet är väsensskild från t.ex. Näthatsgranskarens.

– Konspirationsteorin att Juridikfronten har skrivit straffbara inlägg och väckt talan mot nationalister för att kunna tillskansa medlemmarna skadestånd, är ogrundad. En man med psykiska problem, som inte var medlem i Juridikfronten vid tidpunkten, har en gång väckt talan mot bättre vetande i ett mål. Han har i ett annat fall skrivit förtalande kommentarer på en nationalists blogg, om en kommunist, något kommunisten väckte talan för. Kommunisten kände inte till mannens agerande och mannen skrev en offentlig ursäkt på sin blogg. Mannens anklagelser rörande Juridikfronten-medlemmars rättegångsmissbruk – som han sedermera drog tillbaka i en skrivelse till domstol – bottnade i personliga konflikter som inte haft med Juridikfrontens verksamhet som sådan att göra. De minimala skadestånd som utdömts – några tusenlappar per mål (mål som gett upphov till åtskilliga timmars arbete) – har inte påverkat någon inblandad persons ekonomi. (Även andra anklagelser mot medlemmar är ogrundade.)

Här kan också påpekas att det faktum, att medlemmar i Juridikfronten tillika aktörer i olika mål önskat få post till en viss adress, inte betyder att dessa personer har bott på de angivna c/o-adresserna. Det betyder inte heller, som vissa homobesatta ”nationella” har spekulerat i, att manliga medlemmar i föreningen har haft homosexuella förhållanden med varandra (varför det nu skulle ha någon relevans för föreningens verksamhet).

Samhällsmagasinet Avsnitt och Juridikfronten måste skiljas från sina enskilda medlemmar. Verksamheten i utgivarföreningen och Juridikfronten bedrivs kollektivt. Enskilda medlemmars rättsprocesser i helt andra frågor (t.ex. parkeringsavgifter, utlämnande av allmänna handlingar eller skadestånd) och eventuella brott de kan ha begått, hör till deras privatliv och inte till föreningsverksamheterna. Några välgrundade slutsatser om föreningarnas verksamhet kan inte dras utifrån utgången i enskilda medlemmars privata mål. Tidskriften och Juridikfronten lägger sig inte i vilka juridiska frågor som medlemmar driver på sin fritid, liksom tidskriften och föreningen inte har några synpunkter på medlemmarnas synsätt i värdefrågor och partipolitiska frågor.

Festskrift till Veronica C. Andersson

Festskrift till Veronica C. Andersson är nummer 3 för 2020 av tidskriften Samhällsmagasinet Avsnitt, och utkom i november 2020. Skriften, som tillägnas sekretessjuristen Veronica C. Andersson, är en kortare festskrift och innehåller artiklar av sju skribenter inom ämnena extremhögern (hets mot folkgrupp och organisationsförbud) och offentlighet och sekretess. Skriften torde finnas på de större myndigheterna och kan lånas på Kungliga biblioteket och på Lunds universitetsbibliotek. Bland artiklarna finns bl.a. Är en handling färdigställd när den är färdig? av juristen och journalisten Per Hagström. Se även andra artiklar här.

Artikeln Myndigheters hänvisningsrätt i tryckfrihetsförordningen (2018) av Veronica C. Andersson, som hänvisas till i festskriften, finns tillgänglig här.

Bedömning: Alexander Bard har inte begått hets mot folkgrupp

På förfrågan av TT har nedanstående summariska bedömning skickats idag, angående Alexander Bards utspel om Black Lives Matter. Avsnitt har fått möjlighet att publicera bedömningen. Det kan noteras att en annan organisation än föreningen Juridikfronten idag har skickat en anmälan om hets mot folkgrupp till polisen.
Yttrandefriheten anses särskilt stark i den politiska debatten, och även stötande och provokativa yttranden tillåts. Ett uttalande som ytligt sett angriper en viss grupp, men i själva verket är riktad mot vissa åsikter som företräds av medlemmar av denna grupp, faller utanför tillämpningsområdet för bestämmelserna om hets mot folkgrupp. Det krävs att ett yttrande klart överskrider gränsen för en saklig och vederhäftig diskussion, för att det ska kunna vara straffbart.
Jag uppfattar uttalandet som så att det, även om det kan uppfattas som generaliserande och riktat mot svarta, i själva verket är riktat mot den politiska rörelsen BLM och dess tillvägagångssätt och teoretiska utgångspunkt, som Bard uppfattar detta. Här kan man även beakta att Bard skriver att han är äcklad av BLM. Det finns ingenting i tweeten som antyder att svarta skulle vara (av kulturella eller biologiska skäl) oförmögna att studera, arbeta, tala sanning etc., vilket skiljer uttalandet från sådan hatpropaganda man finner hos nazister. Min sammantagna bedömning är därför att uttalandet inte är straffbart enligt gällande rätt.

Inget analogt utlämnande av digital fil

En person begärde hos Högsta domstolen att få del av ljudupptagningen av ett förhör i tingsrätten genom att förhöret överfördes till ett ljudkassettband. Personen, som uppgav sig vara ”bakgrundskontrollör”, angav att hen ville kunna använda upptagningen utan att bryta mot EU:s dataskyddsförordning (GDPR) genom behandling av personuppgifter i upptagningen, och därför inte önskade den i elektronisk form utan endast i analog kopia. (GDPR gäller i regel inte analog behandling.) Personen angav vidare att utlämnande i elektronisk form överhuvudtaget inte kan betraktas som ett utlämnande enligt tryckfrihetsförordningen.

Högsta domstolen avslog, genom ordföranden Anders Eka, begäran. HD skriver att personen har möjlighet att få del av ljudupptagningen ”genom att en ljudfil lämnas ut”. Genom ”möjligheten att få del av en ljudfil har [personens] rättigheter enligt tryckfrihetsförordningen tillgodosetts.” Enligt HD fanns inte någon rätt att därutöver få filen överförd till kassettband.

Ingen JO-kritik mot Hörby kommun

Flera, bl.a. Samhällsmagasinet Avsnitt och Grävande Journalister, har reagerat på att journalisten Peter Kadhammar i februari blev övervakad – bl.a. av en chef som satt mittemot honom – när han tog del av Hörby kommuns diarium. Kadhammar har själv skrivit om händelsen, som finns på bild. Professor Mårten Schultz skrev den 1 mars att det väl inte är omöjligt ”att detta i förlängningen kan bli en förundersökning om tjänstefel”, efter att Avsnitt skickat en lång anmälan till Justitieombudsmannen (riksdagens ombudsmän).

Idag beslutade justitieombudsmannen Per Lennerbrant att inte vidta några åtgärder mot Hörby kommun. ”Jag har läst anmälan och tidningsartiklar som rör den anmälda händelsen. Det som har kommit fram ger inte anledning till någon åtgärd eller något uttalande från min sida. Ärendet avslutas.” skriver Lennerbrant i sitt korta beslut.

Eftersom riksdagens ombudsmän har s.k. diskretionär prövningsrätt (se bl a s 38 i denna bok), och alltså själv fritt kan bestämma vad som tas upp till prövning och inte, innebär JO:s beslut naturligtvis inte att Hörby kommuns förfarande har varit lagenligt. JO:s beslut kan inte heller överklagas eller angripas med andra rättsmedel.

Våldsfilm inte brottslig

Sverigedemokraternas officiella Twitterkonto (sdriks) spred den 19 februari en mobilfilm som tillhandahållits på den SD-vänliga nyhetssajten Samhällsnytt, med kommentaren ”Stoppa svenskfientligheten.” Filmen visade en kvinna som blev misshandlad av manspersoner som bl.a. skrek ”Döda henne, والله”.

Filmen blev anmäld till Justitiekanslern och anmälaren menade att det rörde sig om olaga våldsskildring.

Olaga våldsskildring kan bestraffas enligt 5 kap. 2 § yttrandefrihetsgrundlagen om det ”innebär att någon genom rörliga bilder närgånget eller utdraget skildrar grovt våld mot människor eller djur med uppsåt att framställningen sprids”.

Justitiekanslern beslutade idag att inte inleda förundersökning, och skriver: ”Den aktuella filmen visar en allvarlig och hänsynslös typ av våld som flera personer utövar mot en person som större delen av tiden ligger ned. Filmen är 39 sekunder lång. Våld förekommer under en betydande del av tiden. Det är ändå inte klart att våldet är att betrakta som grovt på det sätt som krävs i bestämmelsen om olaga våldsskildring. Skildringen av våldet kan inte heller betecknas som närgången eller utdragen i straffbestämmelsens mening. Det finns av dessa skäl inte anledning att anta att olaga våldsskildring har begåtts genom den aktuella artikeln på samnytt.se. Artikeln innefattar inte heller något annat yttrandefrihetsbrott. Förundersökning ska därför inte inledas.”

JK anser sig obehörig att ta ställning till om SD:s spridning på Twitter varit straffbar eller inte, eftersom Twitter inte skyddas av yttrandefrihetsgrundlagen. Enligt Avsnitts mening borde det dock, i vart fall med hänsyn till grundlagarnas paraplyeffekt, vara uteslutet att väcka talan mot någon som spritt filmen via Twitter (såsom den som administrerar Sverigedemokraternas Twitterkonto).

Historisk hets?

Brottsbalkens och grundlagarnas bestämmelser om förbud mot hets mot folkgrupp tillkom efter andra världskriget, under vilket antisemitisk propaganda stundom hade kunnat betraktas som förargelseväckande beteende – se t.ex. SvJT 1942 ref. s. 83, om den ökände antisemiten Einar Åberg. I förarbetena står att grunden för bestämmelsen är ”det anstötliga och för samhällslivet farliga i att en befolkningsgrupp förföljes på grund av sin härstamning eller trosbekännelse” (SOU 1944:69, s. 228). Förbud mot uttalanden om andra folkgrupper än den svenska var dock inte någon nymodighet, även om motiven må ha varit annorlunda.

Enligt 1810 års tryckfrihetsförordning ansågs som ”missbruk af Tryckfriheten” bl.a. att sprida ”[s]mädliga, förklenliga och osämja med Fremmande Magter tydligen åsyftande omdömen och yttranden om samtida Nationer och Stater, med hwilka Riket är i fredligt förhållande, om deras warande Öfwerhet, Regering och Regeringssätt, Höga Embetsmän och Sändebud, inre eller yttre förhållanden, företag och underhandlingar”. I 1734 års missgärningsbalk (6 kap. 5 §) fanns en bestämmelse om straff för den som ”i ondt upsåt dichtar, eller sprider kring landet ut, lögner och falska rychten, the ther röra Rikets säkerhet, eller kommer thermed almänt buller och owäsende åstad”. I september 1809 avträdde Sverige efter det s.k. finska kriget, Finland till Ryssland. Den 15 oktober 1810 kom Karl XIII ut med en förklaring över missgärningsbalkens bestämmelse, som regenten inte ansåg förändrad genom den nya tryckfrihetsförordningen. Författaren eller, om denne var anonym, boktryckaren, skulle genast gripas om det i en tryckt skrift förekom yttranden ”öfwer främmande Folkslag och deras Regeringar, med hwilka Riket är i fredligt och wänskapligt förhållande” som tryckfrihetskommittén förklarar tydligt förråder den brottsliga avsikten att hos sådan makts undersåtar väcka och underhålla missnöje med dess regering och regeringssätt, eller innehåller rykten och berättelser om sådan makts regering eller sändebud som enligt kommittén är att anse ”såsom förklenlige och til missämja ledande”. ”Förklaringen hade tillkommit på grundlagsstridigt sätt och föranletts av den diplomatiskt ovälkomna agitationen för Finlands återerövrande”, uppger Gunnar Olsson i artikeln Diplomatisk kvarstad och konfiskation 1810-1939, Statsvetenskaplig tidskrift 1944, s 231. Några motiv att i egentlig mening skydda några folkgrupper kan som synes inte skönjas, utan ordningsskäl synes ha legat i förgrunden.

Ett ännu tidigare exempel finns dock på vad som skulle kunna ses som ett embryo till ett hetsförbud. I ett utkast till 1766 års tryckfrihetsförordning, landets första, angavs i 3 § att det var förbjudet att ”i allmänna skrifter sig betjena af smädeliga utlåtelser om främmande folkslag”, men, som Thomas von Vegesack skriver i Smak för frihet: Opinionsbildningen i Sverige 1755-1830 (2 uppl., Falun 2001, s. 45) ”detta tidiga exempel på antirasism ströks”. Förbudet i den slutliga förordningen kom endast att röra angrepp mot utländska kungar och regenter och deras närmaste släktingar (se 3 §).

folkslag
”Så ware ock ingen tillåtit, at i allmänna skrifter sig betjena af smädeliga utlåtelser om främmande folkslag …”

Nazistiskt hot mot Peter Wolodarski inte straffbart

En bild (en s.k. mem) föreställande ”Hänga gubben” med barnprogramsfiguren Skurt och bokstäverna WOLODARSKI, på nazisajten Nordfront, är inte straffbart som olaga hot, enligt Justitiekanslern. Justitiekanslern uttalar i sitt beslut att ”även om bilden kan antas innefatta ett underförstått hot mot viss person”, anser hon sig inte ”kunna förvänta mig en fällande dom för olaga hot eller något annat yttrandefrihetsbrott”, eftersom det för att straffansvar ska komma i fråga krävs att ett yttrande har varit ägnat att framkalla ”allvarlig” rädsla hos den hotade.

Utlämnande av skäggintyg skadar förundersökning om mord

En av Avsnitts reportrar fick ett tips om att en person, som förhörts och avförts i förundersökningen om dubbelmordet i Linköping i oktober år 2004, gett in ett intyg till polisen om att han inte hade skägg vid tidpunkten för mordet. Reportern begärde ut intyget.

År 2017 fick Avsnitts dåvarande utgivare Robin Enander nej. Polismyndigheten ansåg att uppgiften omfattades av sekretess till skydd för enskild, eftersom det kan vara mycket känsligt för en enskild att överhuvudtaget ha förekommit i en förundersökning. Att röja ”uppgiften om att en sådan handling över huvud taget existerar [skulle] avslöja uppgifter om vilka enskilda som förekommer i förundersökningen”. Förundersökningsledaren, kommissarie Jan Staaf, ansåg även att det ”är svårt att på förhand avgöra exakt vilka uppgifter som kan röjas utan att det fortsatta arbetet med förundersökningen tar skada”. Därför påstod Polismyndigheten att även förundersökningssekretess förelåg.

Efter en ny begäran i år gjorde Polismyndigheten samma bedömning. Här har myndigheten bara angett att ”[d]et skulle vara ytterst vanskligt för myndigheten att göra någon annan bedömning än ansvarig handläggare”. Förundersökningsledaren – samme Jan Staaf – har överhuvudtaget inte motiverat sitt ställningstagande i sekretessfrågan, utan bara citerat lagtexten i offentlighets- och sekretesslagen. Efter att saken tagits till Kammarrätten i Stockholm har kammarrätten nu avslagit Avsnitts överklagande. ”Kammarrätten instämmer i Polismyndighetens bedömning att ett röjande av om begärd handling överhuvudtaget existerar är en sådan uppgift som omfattas av sekretess enligt 18 kap. 1 § och 35 kap. 1 § OSL” lyder den (illa skrivna) motiveringen.

Uppenbarligen kan alltså förundersökningen om dubbelmordet skadas av att det röjs att en viss person, som aldrig har varit misstänkt för mordet, inte hade skägg den 19 oktober 2004. Detta är tydligen en uppgift som omfattas av tystnadsplikt, och den som lämnar ut skäggintyget skulle kunna åtalas för detta. Man kan ifrågasätta om förundersökningssekretess inte anförs alltför slentrianmässigt att förundersökningsledare – och kammarrättsdomare – som saknar nödvändiga kunskaper om offentlighetsprincipen och de regler som den består av.