Historisk hets?

Brottsbalkens och grundlagarnas bestämmelser om förbud mot hets mot folkgrupp tillkom efter andra världskriget, under vilket antisemitisk propaganda stundom hade kunnat betraktas som förargelseväckande beteende – se t.ex. SvJT 1942 ref. s. 83, om den ökände antisemiten Einar Åberg. I förarbetena står att grunden för bestämmelsen är ”det anstötliga och för samhällslivet farliga i att en befolkningsgrupp förföljes på grund av sin härstamning eller trosbekännelse” (SOU 1944:69, s. 228). Förbud mot uttalanden om andra folkgrupper än den svenska var dock inte någon nymodighet, även om motiven må ha varit annorlunda.

Enligt 1810 års tryckfrihetsförordning ansågs som ”missbruk af Tryckfriheten” bl.a. att sprida ”[s]mädliga, förklenliga och osämja med Fremmande Magter tydligen åsyftande omdömen och yttranden om samtida Nationer och Stater, med hwilka Riket är i fredligt förhållande, om deras warande Öfwerhet, Regering och Regeringssätt, Höga Embetsmän och Sändebud, inre eller yttre förhållanden, företag och underhandlingar”. I 1734 års missgärningsbalk (6 kap. 5 §) fanns en bestämmelse om straff för den som ”i ondt upsåt dichtar, eller sprider kring landet ut, lögner och falska rychten, the ther röra Rikets säkerhet, eller kommer thermed almänt buller och owäsende åstad”. I september 1809 avträdde Sverige efter det s.k. finska kriget, Finland till Ryssland. Den 15 oktober 1810 kom Karl XIII ut med en förklaring över missgärningsbalkens bestämmelse, som regenten inte ansåg förändrad genom den nya tryckfrihetsförordningen. Författaren eller, om denne var anonym, boktryckaren, skulle genast gripas om det i en tryckt skrift förekom yttranden ”öfwer främmande Folkslag och deras Regeringar, med hwilka Riket är i fredligt och wänskapligt förhållande” som tryckfrihetskommittén förklarar tydligt förråder den brottsliga avsikten att hos sådan makts undersåtar väcka och underhålla missnöje med dess regering och regeringssätt, eller innehåller rykten och berättelser om sådan makts regering eller sändebud som enligt kommittén är att anse ”såsom förklenlige och til missämja ledande”. ”Förklaringen hade tillkommit på grundlagsstridigt sätt och föranletts av den diplomatiskt ovälkomna agitationen för Finlands återerövrande”, uppger Gunnar Olsson i artikeln Diplomatisk kvarstad och konfiskation 1810-1939, Statsvetenskaplig tidskrift 1944, s 231. Några motiv att i egentlig mening skydda några folkgrupper kan som synes inte skönjas, utan ordningsskäl synes ha legat i förgrunden.

Ett ännu tidigare exempel finns dock på vad som skulle kunna ses som ett embryo till ett hetsförbud. I ett utkast till 1766 års tryckfrihetsförordning, landets första, angavs i 3 § att det var förbjudet att ”i allmänna skrifter sig betjena af smädeliga utlåtelser om främmande folkslag”, men, som Thomas von Vegesack skriver i Smak för frihet: Opinionsbildningen i Sverige 1755-1830 (2 uppl., Falun 2001, s. 45) ”detta tidiga exempel på antirasism ströks”. Förbudet i den slutliga förordningen kom endast att röra angrepp mot utländska kungar och regenter och deras närmaste släktingar (se 3 §).

folkslag
”Så ware ock ingen tillåtit, at i allmänna skrifter sig betjena af smädeliga utlåtelser om främmande folkslag …”