Omvälvande men tveksam dom i Högsta förvaltningsdomstolen

Ett gästinlägg av sekretessjuristen Benjamin O J Boman. 

I förrgår meddelades en dom i Högsta förvaltningsdomstolen, av klart principiellt intresse.

En kommunal nämnd hade avslagit en begäran om utlämnande av vissa handlingar, med hänvisning till sekretess. Kammarrätten hade, efter överklagande dit, rekvirerat in (”lånat”) handlingarna. Efter sitt avgörandet hade rätten sänt handlingarna åter till nämnden.

Klaganden gav sig inte, utan begärde att kammarrätten skulle hämta in handlingarna från nämnden och lämna ut dem. Med hänvisning till ett rättsfall angav domstolen att handlingarna aldrig varit allmänna hos den, och avslog begäran. Rättsfallet gällde handlingar som skickats till domstol för prövning av huruvida de var allmänna eller inte; handlingarna ansågs inte allmänna hos domstolen genom detta förfarande. Avgörandet var inte helt okontroversiellt, och grundade sig bl.a. på en analog tillämpning av grundlag.

Högsta förvaltningsdomstolen ser dock på den i det aktuella situationen på ett helt annat sätt. Rättsfallet avser ”en annan situation än den som är aktuell i detta mål”, skriver man. ”De i målet aktuella handlingarna – som var allmänna handlingar hos nämnden – har under kammarrättens handläggning av mål nr … varit förvarade hos och inkomna till domstolen, och har därmed utgjort allmänna handlingar där fram till dess att de återsändes till nämnden i samband med att målet avgjordes”, uttalar man sedan. Eftersom handlingarna dock inte fanns kvar hos kammarrätten när de begärdes ut, var de inte längre allmänna handlingar där då, och överklagandet avslogs.

Högsta förvaltningsdomstolens dom innebär alltså att handlingar som skickas för sekretessprövning till domstol blir allmänna handlingar där. Detta innebär att domstolen ska göra en självständig sekretessprövning med den skyndsamhet som grundlagen kräver, om handlingarna begärs ut därifrån. Rimligen måste kammarrätterna i konsekvens härmed pröva sekretessmål mycket mer skyndsamt. En annan konsekvens är att alla sekretessfrågor som idag stannar på kammarrättsnivå på grund av reglerna om prövningstillstånd kan lyftas till Högsta förvaltningsdomstolen, genom att till kammarrätt rekvirerade handlingar begärs ut och kammarrättens beslut överklagas. När kammarrätten nekat utlämnande som första instans – vilket här skulle bli fallet om sökanden begär handlingarna från rätten – krävs nämligen inte heller något prövningstillstånd för prövning i högsta instans. Envar skulle således ha rätt att få alla sekretessfrågor prövade i Högsta förvaltningsdomstolen.

Det kan, trots att professor Ulrik von Essen var ett av de justitieråd som deltog i avgörandet, klart ifrågasättas om detta är genomtänkt. Domen har meddelats i s k tresits, dvs. av tre och inte av fem justitieråd, och lär förpassas till HFD-årsbokens notisavdelning. Det kan vidare ifrågasättas om inte allt det principiellt intressanta i avgörandet är ett s.k. obiter dictum, dvs. ett yttrande vid sidan om saken. Det hade nämligen räckt med konstaterandet att kammarrätten inte förvarar de aktuella handlingarna, för att saken skulle vara avgjord. Någon anledning att uttala sig om huruvida handlingarna vid någon tidigare tidpunkt än tillfället för begäran varit allmänna, fanns inte. Avgörandets prejudikatsvärde kan alltså med fog ifrågasättas.

(Man kan visserligen konstatera vad Högsta förvaltningsdomstolen i RÅ 2004 ref. 99 framfört: Ett ”uttalande i form av ett obiter dictum i ett notisfallinnefattaringet prejudikat ägnat att styra rättstillämpningen i nya banor”. Dock kan det även konstateras att detta uttalande i sig var ett obiter dictum, om än i ett refererat mål.)