Avsnitt: Redaktionen har ordet

Vid nazistiska Nordiska motståndsrörelsens demonstration i Göteborg den 30 september medförde demonstranterna en stor mängd plakat. Plakaten, som av kvaliteten att döma förefaller tryckta, utmålade vissa personer med judisk bakgrund, journalister, politiker, finansmän som ”FÖRBRYTARE!”.

Att peka ut någon som förbrytare torde vara ett typfall av förtal. Om man inte kan hitta den som skrivit en tryckt skrift, ansvarar förläggaren, tryckaren eller utspridaren, i denna ordning. Som exempel kan nämnas att en ung man som hissade en hakkorsfana utanför stadshuset i Eskilstuna på Adolf Hitlers födelsedag för en dryg månad sedan åtalades för hets mot folkgrupp såsom utspridare. ”Det saknas annan känd person som enligt 8 kap. tryckfrihetsförordningen är straffrättsligt ansvarig för innehållet i den tryckta skriften. [Mannen] är därför i egenskap av utspridare ansvarig för tryckfrihetsbrottet hets mot folkgrupp” skrev Justitiekanslern då i stämningsansökan.

En av de personer som utpekades som ”förbrytare” den 30 september har nu vidtagit den ovanliga åtgärden att ansöka om konfiskering av skriften vid tingsrätten. Det rör sig om en s.k. objektiv konfiskationstalan – dvs. en talan om att tingsrätten utifrån innehållet i skriften ska förklara att den är brottslig och konfiskera den. Det rättsliga stödet för denna åtgärd, när gärningsmannen är okänd, finns i 9 kap. 5 § tryckfrihetsförordningen, TF: ”Finnes ej någon, som enligt 8 kap. är för brottet ansvarig, eller kan ej stämning här i riket delgivas honom, må åklagaren eller målsäganden i stället för att väcka åtal göra ansökan om skriftens konfiskering”.

Konfiskering har förekommit i vissa mål om hets mot folkgrupp – bl.a. i ett mål mot förintelseförnekaren Ditlieb Felderer (se Svea hovrätts dom 1983-05-11 i mål nr 990/83; se även Svea hovrätts dom 2011-03-21 i mål nr B 6022-10, som gällde Svenska Motståndsrörelsens klistermärken, samt NJA 1956 s. 48). Avsnittredaktionen har endast hittat några få publicerade fall där konfiskation ägt rum i förtalsmål. Gustaf Adolf Gustdolfs roman ”Fölket i Hanbråka” konfiskerades 1959, eftersom den påstods ärekränka personer i Vankiva, och Gustdolf dömdes till fängelsestraff för ärekränkning (se NJA 1959 C 203); se även NJA 1952 C 653, som gällde tidskriften ”Fri kritik” och dess ärekränkning mot statsminister Tage Erlander, förra statsrådet Quensel och polisintendent Zetterquist. Konfiskation får konsekvensen att den som sprider skriften kan dömas för ett separat brott, till böter eller fängelse i maximalt ett år, enligt 6 kap., 3 § 2 st. TF. En annan följd är att ”att alla för spridning avsedda exemplar av skriften skola förstöras samt att med formar, stenar, stereotyper, plåtar och andra dylika, uteslutande för tryckningen av skriften användbara materialier skall så förfaras att missbruk därmed ej kan ske”, enligt 7 kap. 7 § TF.

I ansökan om konfiskering, som utarbetats av föreningen Juridikfronten, anger den utpekade: ”Det är för mig av största vikt att nazister inte tillåts att lögnaktigt framställa mig som brottslig i sin propaganda. Genom denna ansökan önskar jag försvåra NMR:s  möjligheter att i närtid medföra det aktuella plakatet vid dess  manifestationer eller demonstrationer. Även om tingsrättens beslut inte skulle medföra att plakatet förstörs, medför det i vart fall att det blir straffbart att sprida skriften.” I ansökan står även att ”Det finns knappast utrymme att vid tillämpning av TF väga in NMR:s demonstration och hur en nynazist skulle använda eller tolka ordet ‘förbrytare’, eller att beakta att det framstår som osannolikt att jag skulle vara en brottsling”.

Eftersom målet blir ett tryckfrihetsmål torde frågan om utpekandet av personen som förbrytare var brottsligt prövas av en tryckfrihetsjury.