av Torsten Johannesson
Mannen utanför Icabutiken
Den 21 januari i år frikände Uppsala tingsrätt en man som utanför en Icabutik hade placerat ett handskrivet plakat med texten ”Holocaust är sionisters politiska vapen tror ej på 6 000 000 myten”. Åklagaren hade menat att mannen ”uttalat sig nedsättande om judar med syftning på etniskt ursprung och trosbekännelse”. Professorn i civilrätt, Mårten Schultz, har på Twitter den 25 januari uttryckt sitt gillande över domen och konstaterat att förfarandet inte utgjorde något ”hetsande i normal bemärkelse utan just ett ifrågasättande”, samt att det inte i sig utgör ett ”hetsande” att förneka historiska fakta, även om sådant förstås kan ingå i ett hetsande. ”Motsatsen hade varit farlig för historiker” anger Schultz. I denna artikel reflekteras över domen (vilken refereras kort nedan).
Lex-Åberg
Antisemitiska plakat har figurerat i domstol även före hetslagens tillkomst i slutet av 1940-talet. I SvJT 1942 ref. s. 83 berättas om den ökände antisemiten tillika förläggaren Einar Åberg (för övrigt anledningen till att lagen om hets mot folkgrupp tillkom, samt den förste att fällas till ansvar enligt lagen), som i fönstret till sin butik i Stockholm flera gånger hade satt upp skyltar med text som »Judar och halvjudar äga icke tillträde «. Åklagaren, som uppenbarligen fäste avseende vid Åbergs förklaring att ”en svensk affärsman har rättighet att välja sin kundkrets”, konstaterade att Åberg, om han bara velat meddela allmänheten att han inte önskade besök av en viss kategori medborgare, hade kunnat se till att ”skylten fått en annan och ur denna synpunkt lämpligare, betydligt mindre uppseendeväckande placering”. Åberg dömdes två gånger av Svea hovrätt för förargelseväckande beteende med anledning av skyltarna. Åberg hade själv ingen förståelse för att det var han som skulle dömas. I en skrift till polisdomstolen angav han bl.a.: ”Mycket i dagens propagandafönster i Stockholm kan vara många till förargelse. Därest en uppagiterad samling personer exempelvis skulle känna sig kränkta i sin politiska uppfattning av sentenserna i en valbyrås fönster och dessa personer skulle skocka sig utanför fönstret, slå ut det, anfalla byråns besökande m.m. sådant, skulle polisen, såvida nu åtalade förfarandet ansåges brottsligt, nödgas åtala icke folkmassan utan den som står för valbyrån”. Visst gehör kan propagandisten ha fått för dessa skrivningar, i och med att ett hovrättsråd skrev sig skiljaktig i bägge domarna, och ville ogilla åtalen.
Den moderna hetslagstiftningen
Åbergs inställning om förargelse stämmer illa med gällande rätt. Hets mot folkgrupp föreligger enligt 16 kap. 8 § redan då någon ”i uttalande eller i annat meddelande som sprids hotar eller uttrycker missaktning för folkgrupp eller annan sådan grupp av personer med anspelning på ras, hudfärg, nationellt eller etniskt ursprung, trosbekännelse eller sexuell läggning”, och det behöver inte bevisas att uttalandet verkligen har lett till förargelse eller till att (någon i) den utpekade gruppen blivit misshandlad eller eljest illa behandlad. Det meddelande som sprids måste dock vara sådant att det faktiskt uttrycker hot eller missaktning. I NJA 1996 s. 577 hade (den numera flerfaldigt dömde) Björn Björkqvist burit nationalsocialistiska symboler på allmän plats. Högsta domstolen konstaterade att ”meddelande” i lagens mening enligt förarbetena kan avse åtbörder och framställning i bild. HD fann att vissa symboler, som användes av nationalsocialistiska rörelser under 1930- och 1940-talen, anses starkt förknippade med ”ideerna om rasöverlägsenhet och rashat som ledde till förföljelse och utrotning särskilt av människor av judisk härkomst och som är intimt förbundna med dessa rörelsers ideologi”. Hakkorset och örnen med lagerkransen – det sistnämnda en symbol som Björkqvist hade burit – ansåg HD utgjorde sådana symboler. Björkqvist ansågs därför ha uttryckt ”missaktning av människor tillhörande andra folkgrupper än den nordiska”, och dömdes för hets mot folkgrupp. I underrättspraxis har även den s.k. Hitlerhälsningen, ropet ”sieg heil” och bärande av en armbindel med varghake betraktats som hets mot folkgrupp (se bl.a. RH 1997:53 och RH 1998:77).
Provocerande och motbjudande åsikter är inte kriminella
Enligt svensk rätt får man uttrycka åsikter som en bred allmänhet anser är provocerande, felaktiga, missvisande eller rent stötande. I förarbetena till den ursprungliga regleringen angavs att det måste anses tillåtet att framföra omdömen ”vilka väl vore förklenande men icke överskrede gränserna för en saklig karakteristik av dessa befolkningsgrupper, en saklig kritik av deras uppträdande eller ett vederhäftigt dryftande av frågan om deras önskvärdhet i landet” (prop. 1948:80, s 196 f.). Frågan huruvida förnekande av Förintelsen – de tyska nationalsocialisternas organiserade massmord på judar som omvittnats av trovärdiga vittnen som professor Wilhelm Pfannenstiel och SS-Rottenführer Oskar Gröning – är tillåtet enligt svensk rätt har avhandlats i vissa rättsfall.
Radio Islam och hetslagstiftningen
Det s.k. Radio Islam-målet (Svea hovrätts dom 1990-10-25 i mål nr. B 2838/89, refererad i RH 1991:20) gällde antijudiska uttalanden i åtskilliga radioprogram och en bok, utgivna av Ahmed Rami. I flera närradioprogram hade Förintelsen förnekats. Svea hovrätt angav att det ”är tillåtet att framföra alla åsikter i frågor… om det massmord, som benämns Förintelsen; huruvida det verkligen ägt rum och om dess omfattning och det sätt på vilket det skett”, och anmärkte att ”svensk lag inte – såsom har upplysts vara fallet på andra håll – förbjuder en diskussion av frågan huruvida Förintelsen har ägt rum”. Hovrätten ansåg däremot att Ramis utformning av sitt ifrågasättande av Förintelsen ”ger klart uttryck för missaktning för den judiska folkgruppen som sådan”. Rami hade påstått att Förintelsen var en gigantisk sionistisk propagandasvindel, lögner som spritts för att nå ekonomiska fördelar åt staten Israel. Rami hade visserligen inriktat sig på de sionistiska judarna (att tala om ”sionisterna” eller ”Sion”, är vanligt bland extremnationalister, som tror att de undgår ansvar för hets mot folkgrupp bara för att de inte uttryckligen säger ”judarna”). Han hade anklagat sionisterna för ”juridiska finter och fabricerade anklagelser” mot de s.k. revisionisterna (förintelseförnekarna), och hänvisat lyssnaren att i Nya testamentet studera hur det ”judiska stora rådet förfor mot Jesus”. Hovrätten ansåg att ”bilden av den särdeles lögnaktige juden, som inte skyr några medel för att nå sina syften” frammanades genom Ramis beskrivning. Hovrätten konstaterade att lagen inte uppställer något krav på ”ett syfte att diskriminera judar”, vilket Rami hade hävdat.
Ditlieb Felderer äntrar scenen
Några år senare hade förintelseförnekaren Ditlieb Felderer (som själv har judisk bakgrund) skickat ”ett mycket stort antal” flygblad till olika personer och sammanslutningar i olika länder. Vissa flygblad var delvis pornografiska till sin natur, och innehöll teckningar Felderer framställt, bl.a. av en man sittande i en kammare (”gaskammare”) med hål ur vilka bakdelar stack in, och en man med kippah som får sin erigerade penis berörd med något slags hjulapparatur. ”Ordet Holocaust, hebreiska ’Olah, betyder erekt, det som reser sig: penis som erigerar. STÅR DIN KUK HOLOCAUSTISKT STARK OCH HÖG?” (översatt från tyska) var ett av uttalandena i flygbladen. En namngiven kvinnlig förintelseöverlevare angavs på en pornografisk bild svänga sin piska över en annan. I ett annat flygblad, som saknade pornografiska inslag, angavs Förintelsen och gaskamrarna vara ”vår tids största lögn”. Felderer häktades och åtalades för hets mot folkgrupp. Han invände bl.a. genom sin försvarare att dokumenten ”är att betrakta som ett satiriskt inlägg i den historievetenskapliga debatten”. Svea hovrätt fann att handlingarna innehåller ”förlöjligande och kränkande teckningar och texter som otvetydigt ger uttryck för att det i de tyska koncentrationslägren under andra världskriget inte skedde massmord på judar utan att det istället där pågick olika sexuella aktiviteter”. Hovrätten ansåg att dokumenten uttrycker ”en påtaglig missaktning för det judiska folket med anspelning på dess etniska ursprung”, och dömde Felderer till tio månaders fängelse. Kriminalvårdens handlingar utvisar att Felderer aldrig avtjänade fängelsestraffet (förutom den tid han suttit häktad), utan höll sig undan delgivning av föreläggandet om inställelse i anstalt, till dess påföljden preskriberades (se Kriminalvårdsstyrelsens beslut 2003-06-03, dnr. 68-2003-06060, om bortfallande av påföljd).
Justitiekanslern bedömer förintelseförnekelse
Justitiekanslern har i ett beslut år 2010, som gällde en läsarkommentar på den nazistiska sajten patriot.nu, uttalat att förnekande av Förintelsen ”torde med fog uppfattas som ett utslag av missaktning av många personer särskilt av judiskt ursprung”, men konstaterat, med hänvisning till ovan refererade RH 1991:20, att det ”dock slagits fast i rättspraxis att förnekelse av att Förintelsen har ägt rum inte är straffbart här i landet som hets mot folkgrupp” (JK:s beslut 2010-06-23, dnr. 3868-10-31).
Politiska ambitioner att kriminalisera Förintelseförnekelse
I en motion till riksdagen (1994/95:Ju630) ville företrädare för olika politiska partier att ”ett förnekande av de nazistiska förbrytelserna mot judarna konsekvent bör bedömas som hets mot folkgrupp i linje med innehållet i punkt 12 Europaparlamentets resolution (B41239/95) i vilken Europaparlamentet bl.a. dels uttalar att alla teorier som förnekar förintelsen bör rubriceras som brott, dels anmodar samtliga medlemsstater att anpassa sin lagstiftning i enlighet därmed”.
Justitieutskottet avstyrkte bifall till motionen och konstaterade (se 1995/96:JUU14) att liknande yrkanden framförts tidigare, och hänvisade med gillande till att konstitutionsutskottet tidigare angett att även stötande påståenden måste kunna få föras fram i den allmänna debatten, så länge det inte är fråga om hot eller missaktning i sådana avseenden som anges i bestämmelsen om hets mot folkgrupp eller om annat tryckfrihetsbrott som t.ex. förtal (1992/93:KU2, s 29 – konstitutionsutskottets betänkande klubbades igenom av riksdagen). Riksdagen biföll utskottets hemställan.
Målet i Uppsala tingsrätt
Uppsala tingsrätt framförde i sin nyligen meddelade dom att texten på det aktuella plakatet inte kan tolkas på annat sätt än att den tilltalade ifrågasätter Förintelsen. ”Det är inte straffbart att ifrågasätta vare sig omfattningen av Förintelsen eller huruvida den överhuvudtaget har ägt rum” framförde rätten. Rätten fann meddelandet på plakatet ”stötande”, men konstaterade att texten inte uttrycker att judar i allmänhet skulle vara eller bete sig på ett visst sätt. Meddelandet hade inte heller fått sådan utformning att det kunde sägas ge uttryck för missaktning för en judiska folkgruppen som sådan (Uppsala tingsrätts dom 2015-01-21 i mål nr. B 5937-14).
Det krävs en nyanserad analys i varje enskilt fall
Det förefaller stå klart att förnekande av Förintelsen inte i sig är otillåtet enligt svensk rätt, och det förefaller även som att skälen för detta är goda. Som Mårten Schultz anger hade forskningen kunnat bli lidande om vissa historiska händelser inte hade fått ifrågasättas och diskuteras. Ett förbud hade även paradoxalt nog riskerat att vara positivt för antisemitiska och ”revisionistiska” grupper och personer, som hade kunnat hävda att en förment sanning som kräver straffrättsligt understöd i själva verket är ett påhitt. Domstolarnas inställning är tursamt nog inte dogmatisk, utan Förintelseförnekande kan förenas med allehanda smädelser mot judar och andra grupper. Sådana smädelser – t.ex. påståenden om att judar själva iscensatt Förintelsen för att tjäna pengar – är förstås inte straffria för att Förintelsen samtidigt förnekas. Trots det som Justitiekanslern har anfört har jag svårt att se att det skulle vara missaktande eller hotande gentemot någon folkgrupp, att endast ifrågasätta Förintelsen eller förneka den, utan angivande av antisemitiska kommentarer. Plakatet som Uppsala tingsrätt bedömde kan inte jämföras med de antisemitiska utfall som Einar Åberg en gång ägnade sig åt. Uppsala tingsrätts dom förefaller därför vederhäftig och torde stå sig i högre instans om den överklagas.
Avsnitt: Redaktionen har ordet 